Meningsfulla arbeten kan bygga mer jämlika samhällen. Så vi behöver inte bara arbetskritik. Vi behöver verktyg för att göra arbetslivet mer demokratiskt.
Strax före valet 2010, mitt i skördetiden för alliansregeringen, släpper sociologen Roland Paulsen boken ”Arbetssamhället”. Den blir startpunkten för en förnyad våg av arbetskritik och ett generalangrepp på högerns viktigaste projekt – arbetslinjen.
För några veckor sedan släpptes den reviderade och utökade andra upplagan. Nu, sju år senare, har Paulsen blivit något av en poster boy för den arbetskritiska vänstern.
»Arbetssamhället« rymmer lysande analyser av en upphackad arbetsmarknad med inbyggda ekonomiska sociala konflikter. Paulsen träffade — och träffar — en nerv i svensk politik som fattats. Tanken om att våga kritisera själva arbetets innehåll och villkor är näring för en spännande debatt.
I dag fungerar arbetskritiken inte bara som en motpol till en allt grumligare arbetslinje, utan lika mycket som en udd mot en rödgrön regering som satt upp full sysselsättning som det viktigaste målet. Stefans Löfvens valmantra från 2014 — »Framtiden byggs inte av snoozare« — sticker i ögonen på Paulsens anhängare.
Men det är något med arbetskritiken som skaver. För dess centrala tes — att det viktigaste är att minimera arbetets lidande — kapitulerar inför samhället som något statiskt. Meningslöst, orättvist och lågavlönat arbete är oundvikligt, resonerar Paulsen. Därför gör vi bäst i att fly från det. Det reviderade avsnittet i »Arbetssamhället« pekar ut basinkomst och arbetstidsförkortning som möjliga vägar framåt.
Men om arbetets innehåll och organisering sägs det betydligt mindre. Arbetskritiken blir uddlös.
Johan Alfonsson, doktorand i sociologi, menar att arbetslivets själva organisering »bidrar till förlusten av frihet och fritid«.
Just så.
Arbetskritikens blinda fläck är nämligen arbetets själva organisering. För att enbart minimera arbetets mängd – med förkortad arbetsdag eller basinkomst – missar klassamhällets råa raster. På och utanför jobbet.
Arbetskritikens blinda fläck är arbetets själva organisering.
Rätten till arbete är ett radikalt krav med konkret klangbotten i arbetarklassens historiska erfarenhet. Ditt och mitt arbete borde kunna vara något mycket större och viktigare än en lång veckas lidande mot helg.
De senaste decennierna har makten på arbetsmarknaden skiftat, från löntagare till kapitalägare. Ett globaliserat kapital har ryckt undan mattan från folkvalda regeringar. Arbetarklassens kollektiva makt har försvagats.
Nyliberalismens språkdräkt, institutioner och resonemang har impregnerat det politiska landskapet till den grad att det är svårt att ana alternativ bortom samtidens trånga horisont.
Men det behöver inte vara så.
Medbestämmande, demokratisering och ett arbetsliv på löntagarnas och medborgarnas villkor är alla möjliga vägar. Annorlunda uttryckt: begrav arbetslinjen och demokratisera arbetslivet.
För hur gärna vi än skulle vilja det kommer varken robotisering eller automatisering – lika lite som spinnstolen eller oljan – trolla bort arbetet över en natt. Till dess gör vi bäst i att organisera det demokratiskt och rättvist. Människor som arbetar är nämligen något mycket mer än en hord av zombier utan vilja och mål.
Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij menade att det bästa sättet att bryta ner en människa är att göra hennes arbete meningslöst. Med samma logik gäller även det omvända. Demokratiska och meningsfulla arbeten kan inte bara bygga friare människor – utan också rikare och jämlikare samhällen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
