Arbetslivsforskare: Vem tar ansvar för socialtjänsten?

Den hårda budgetstyrningen gör att socialarbetare ständigt tvingas ta ställning till hur de kan minska hjälpen, avgränsa klientgrupperna och välja de billigaste hjälpinsatserna, skriver Wanja Astvik och Marika Melin.

Sedan 1990-talet har offentlig sektor präglats av rationaliseringar och svångremspolitik. Politiker och ledningspersonal har varit överens om att samma prestationer kan utföras med mindre resurser.

I en nyligen genomförd studie fann vi att det allra viktigaste målet i kommunernas styrning och uppföljning av socialtjänsten är att budgeten hålls, trots att det ibland får allvarliga konsekvenser för kvaliteten i de tjänster som de enligt lagar och riktlinjer ska tillhandahålla.

Den hårda budgetstyrningen tillsammans med ständiga effektiviseringar för att minska kostnaderna innebär i realiteten att socialsekreterare och deras chefer ständigt tvingas ta ställning till hur de kan minska hjälpen, avgränsa klientgrupperna och välja de absolut billigaste hjälpinsatserna. Trots detta hörs sällan eller aldrig politiker ta ansvar för den förda effektiviseringspolitiken, utan hellre talas det om ökad kvalitet och om de satsningar som görs.

Vi har som arbetslivsforskare studerat olika verksamheter inom välfärdstjänstesektorn i många år och ser en tydlig och oroande tendens att allt mer ansvar, svåra prioriteringar och beslut hamnar i knäet på den enskilde medarbetaren.

I en studie fann vi att det inom socialtjänsten är vanligt att medarbetarna försöker kompensera bristen på resurser med egna ansträngningar. Det kan handla om att hoppa över lunchen och pauser, att arbeta på kvällar och helger och att gå till jobbet fastän man är sjuk. Det kallas kompensatoriska strategier och problemet med dem är att de innebär en risk för stressrelaterad ohälsa eftersom utrymmet för återhämtning blir mycket litet.

Det gör dessa strategier ohållbara på sikt.

Medan några blir sjukskrivna, flyr andra till andra arbeten i hopp om en rimligare arbetssituation. De som stannar kvar börjar utveckla olika typer av kvalitetssänkande strategier för att överleva. Ribban sänks för vad man tycker är god kvalitet, mer ansvar läggs över på klienter än vad som egentligen upplevs vara rimligt och arbetsuppgifter som egentligen är viktiga väljs bort.

Att kontinuerligt arbeta under hög arbetsbelastning där resurserna inte medger utrymme för ett professionellt utfört arbete, hur man än tänjer på sina egna resurser, är naturligtvis inte hållbart i längden. Att inte ha utrymme att arbeta professionellt och att inte kunna leva upp till sina kvalitetsanspråk gör att meningen med jobbet riskerar att gå förlorad – och då är kanske enda utvägen att helt enkelt byta jobb.

Att detta är vanligt framkommer i flera studier som pekar på en oroväckande hög personalomsättning inom socialtjänsten. Det medför i sin tur försämrad kvalitet och effektivitet. När socialsekreterare väljer att sluta går kunskap om klientärenden förlorad, tid krävs för att nya socialsekreterare ska sätta sig in i ärendena och lära sig rutiner och regelverk och arbetsbelastningen för kvarvarande medarbetare ökar.

Vi ser situationen i socialtjänsten som ett allvarligt problem som inte enbart berör de anställda i dessa verksamheter, utan ytterst också de svaga och utsatta grupper i samhället som behöver socialtjänstens insatser.

I våra studier framgår att många socialsekreterare, och även chefer på olika nivåer, upplever kvalitetsproblem som hänger samman med en ökad arbetsbelastning och ett absolut tabu att ifrågasätta budgettilldelningen. Det tycks inte heller vara tillåtet att tala om de brister som finns. Man förväntas leverera tillrättalagda och förskönade verksamhetsberättelser som försäkrar politiken att socialtjänstens kvalitet är hög.

När synpunkter och reflektion uppfattas som besvärande och kritiska röster tystas är det inte bara ett allvarligt problem för lärande och utvecklingen inom en organisation, det är också ett demokratiproblem.

Vi menar att klyftan mellan de som styr verksamheterna och de som arbetar där måste överbryggas. Det fordras en öppen dialog om vilka resurser som krävs för att nå uppställda kvalitetsmål, eller omvänt vilken kvalitet vi kan förvänta oss utifrån de resurser politikerna vill satsa.