Nu verkar vi få en politik som varken har individens blomstring eller platsens utveckling som utgångspunkt.
Inom mitt forskningsfält intresserar vi oss för frågor som rör lokal och regional utveckling. Frågor som handlar om hur utveckling uppstår är viktiga eftersom svaret har betydelse för vilka initiativ som politiken ska ta.
Om samhället utvecklas bäst med piskor, så är det onödigt att strössla med morötter och så vidare.
Lite (eller mycket) förenklat skulle man kunna säga att det finns två lag som har helt olika svar på frågan om hur utveckling uppstår och på hur politiken bör utformas för att främja den. Det ena laget kan vi för enkelhetens skull kalla individlaget, det andra platslaget.
Individlaget menar att utveckling uppstår när individer når sin fulla potential. Hindren för individuell utveckling ska vara så få som möjligt för när individer väl blomstrar så kommer detta att komma samhället till del genom ökad köpkraft, bättre hälsa, allmän trivsel och – okej då – ökad skattekraft. Dessa blomstrande individer ska man styra så lite det bara går. Vill alla lyckade människor bo på Södermalm så ska de få göra det – om de kan betala för sig vill säga.
Det är inte genom stöd till studier eller entreprenörskap som utveckling ska främjas
Platslaget håller med individlaget om att vissa människor med vissa förutsättningar faktiskt blomstrar om de får röra sig som de vill längs den putsade curlingbanan. Men de pekar också på att en politik som syftar till individuell blomstring missar ett par viktiga saker. Den ena saken är agglomerationseffekterna – det vill säga att den lyckade, välutbildade, pensionssparande klassen har en tendens att tränga ihop sig själva och sina resurser i små enklaver. Vilket innebär att individlagets politik gynnar en ganska liten del av geografin.
Det andra påpekandet är att utvecklingspolitiken bör ha samhället som policyobjekt. Samhällets utveckling ska vara ett direkt mål, säger platslaget. Inte en bieffekt som det blir enligt individlagets recept. Därför, menar de, bör politiken sträva efter att bygga hela samhällen med fungerande infrastruktur i ordets alla meningar.
Med detta som bakgrund är det spännande (eller hur man nu ska uttrycka det) när det kommer signaler från närliggande politikområden som varken har individens blomstring eller platsens utveckling som utgångspunkt. När den liberale arbetsmarknadsministern Johan Pehrson lägger fram ett tilläggsdirektiv till utredningen om förbättrad arbetsmarknadsetablering så är det i förstone ett individperspektiv som framträder. Och det är ju inte så konstigt. Liberaler brukar vara med i individlaget och uttryck som individens ansvar, egenmakt och frihet är välbekanta liberala ledord.
Men det är inte genom att undanröja hinder i form av diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden som individens blomstring ska uppnås den här gången. Det är inte genom stöd till studier eller entreprenörskap som utveckling ska främjas. I stället tycks det vara genom skärpta krav på tillgänglighet och mobilitet som utveckling ska åstadkommas. Är man arbetslös, kvinna, vuxen och frisk – ja då ska man vara beredd att flytta dit jobben finns, berättar Johan Pehrson i Dagens Nyheter.
Kanske är detta ett tecken på att en ny utvecklingspolitisk tankefigur håller på att växa fram? En som bygger på föreställningen att:
(a) blomstrande, resursstarka individer ska styras så lite det bara går, samtidigt som
(b) de lite mindre blomstrande, resurssvaga individerna behöver fösas runt ordentligt för att bidra till samhällets utveckling.
Det är inget bra tecken, men det skulle vara en logisk kombination av en liberal arbetsmarknadspolitik formulerad under ett nationalkonservativt veto.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
