Arbetsmiljöfrågor är inte ett skämt

Elektrikern Daniel Eriksson skriver och slår larm om en helt oacceptabel arbetsmiljö.

Var ska man börja? Själv vill jag bara skrika ”VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER” i ren frustration över hur det ser ut ute i verkligheten i byggbranschen i Sverige år 2013. Som regionalt skyddsombud för Elektrikerna möter jag en allt mer bister verklighet.

Början på 2013 är ett nytt lågvattenmärke över hur illa det är ute på arbetsplatserna. Attityden från arbetsgivarna blir allt mer fräck.

Sedan mitten på januari har jag stoppat arbetet på sex arbetsplatser. Det blir nästan ett stopp i veckan vid skrivande stund. Fler stopp är att vänta under de kommande veckorna. Flera av stoppen är talande för villkoren för oss som arbetar på byggen runt om i Sverige i dag:

Ett stopp gällde att det inte fanns något färskvatten i etableringen, den plats där vi äter, duschar och uträttar våra behov. Svaret jag fick från platschefen? ”Det finns snö att använda för att koka kaffe och vid toalettbesök.” 

Ett stopp gällande musinvasion i etableringen. Mössen springer omkring på borden där folk ska äta. Allt finns dokumenterat. Svaret till mig från arbetsgivaren är att så länge det inte är råttor så det är inget farligt – det är som att jämföra katter med tigrar.

Ett stopp gällande damm. Basen som är ansvarig för arbetsmiljöplaneringen i planeringsskedet av ett projekt tycker inte att han har något ansvar att förhindra damm, därför finns damm inte ens med som en risk i miljöanalysen. Konsekvensen är att de som arbetar inte ens kan se sin egen hand på grund av allt damm av allt damm. 

Jag kan fortsätta med ännu fler exempel, men jag tror ni förstår: VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER?

Ta er tid att fortsätta läsa, för det här är förklaringen:
2006 minskade den helt nytillsatta borgerliga regeringen anslagen till Arbetsmiljöverket med dryga 20 procent. Sverige har i dag färre arbetsmiljöinspektörer än både Danmark och Norge och färre än vad FN-organet ILO rekommenderar. En dyster utveckling har också inletts. 2011 dog 61 personer på svenska arbetsplatser – en siffra som har ökat flera år i rad.

2007 la den borgerliga regeringen ner Arbetslivsinstitutet som var världsledande inom forskning på arbetsmiljöområdet. Sverige gick alltså från att vara världsledande till att bli sämst med en axelryckning.

2007 försämrade den borgerliga regeringen regelverket kring rehabilitering och arbetsgivarens ansvar för arbetstagarens hälsa minskade. Nu är det i stora delar upp till den anställde att driva rätten till rehabilitering. Den så kallade ”rehabkedjan” är inte längre en rehabkedja utan en utförsäkringskedja, som kastar ut den drabbade i ett personligt mörker. Arbetsgivaren behöver ju inte längre ta ansvar för sina anställda.

Nu år 2013 i Sverige har detta slagit igenom med full kraft. Vi har en arbetsmarknad som är likgiltig för personligt lidande i arbetet, produktionen går före allt. Från att vara ett föregångsland till att bli ett avskräckande exempel när det gäller arbetsmiljöfrågor.

Varje dag ser jag denna skamfläck växa sig större med regeringens goda minne. I min roll som regionalt skyddsombud möter jag rent ut sagt förtvivlade människor på deras arbetsplatser. Människor som är rädda att gå till jobbet för sitt liv och hälsa. Rädda att påpeka detta för sin arbetsgivare i rädsla av att förlora sitt jobb.

Det är dags att åter sätta Sverige på den internationella kartan när det gäller arbetsmiljö. Vi ska vara bäst – inte sämst i klassen.

Daniel Eriksson, regionalt skyddsombud Elektrikerna. Den här texten är skriven på min fritid, inte på arbetstid.