Vi är många som drabbats hårt av den högerpolitik som monterat ner vår gemensamma välfärd. Men SD:s väljare måste antas veta att de har röstat på ett rasistiskt parti.
Medan debatten handlade om huruvida det är okej att kalla den som röstar på ett rasistiskt parti för rasist så dog en man i sviterna efter branden i migranternas tältläger.
Polisen har visserligen rubricerat det som allmänfarlig vårdslöshet. Men med tanke på att det har brunnit i andra tältläger och att det på Flashback hetsas mot migranter – de kartläggs och folk uppmanas att gå till attack och tända på deras hem – så är det en rubricering som ifrågasätts av många. Inte minst migranterna ifrågasätter polisens rubricering.
I eftervalsdebatten har fokus hamnat på SD:s väljare och diverse ursäkter och förklaringar har strömmat till kring varför tretton procent har röstat som de har gjort. Dessa missförstådda väljare som minsann inte alls är rasister utan bara arga/ledsna/otrygga/bortglömda etc. Eller så blir de helt enkelt så provocerade av ”pk-media” och antirasisterna att de känner sig tvungna att rösta på SD.
Antirasisterna kan nämligen bara göra fel och allt de gör gynnar i själva verket SD. Är de inte odemokratiska så är de präktiga, medelklassiga och gör dessutom motstånd bara för att verka goda. Ja, så låter det från framför allt borgerliga skribenter men även vänstern tävlar om att ansvarsbefria de tretton procenten och lägga skulden på någon annan.
Vi är många som drabbats hårt av den högerpolitik som monterat ner vår gemensamma välfärd och önskan om att vi ska börja sparka uppåt i stället för nedåt och sidledes är lika självklar som detta med att de växande klyftorna är det som skapar grogrund för fascism. Men i ivern att förstå i stället för att skuldbelägga SD-väljarna tycks det som att det lätt glöms bort vilka de verkliga offren är.
Det är inte den som röstat på ett nyfascistiskt parti som är det största offret utan alla de som utsätts för den rasism som tack vare SD:s framgångar blivit allt mer normaliserad och accepterad.
Om ett parti har som bärande fråga att peka ut vissa folkgrupper som syndabockar är det ganska rimligt att anta att den som röstar på detta parti också är öppen inför ett rasistiskt tankegods. Det är inte mobbing att påstå detta.
De som röstat på SD är vuxna människor och man bör kunna förvänta sig att de känner till vad de röstar på och sedan står för det. Precis som man kan kräva att de som röstade på alliansen för att de gick på snacket om ”mer i plånboken” får acceptera konsekvenserna; en sjukvård som går på knäna, en skola i förfall och sjuka och arbetslösa som får leva i fattigdom och fas-3-helvete.
Det är illavarslande när att ta avstånd från högerextremism plötsligt anses vara detsamma som att förakta ”vanligt folk”. Demonisera inte SD:s väljare säger många. Jag tror snarare att det är normaliseringen som är problemet.
Jag tror att det är normaliseringen av SD som gör att tanten som satt mitt emot Therese Johansson på tåget mellan Göteborg och Halmstad tog sig rätten att kalla henne och hennes dotter ”jävla äckliga apor” och säga “sådana som du borde inte få ha barn, konstigt att socialen inte har tagit barnet. När man ser ut så där är de så fula”.
Jag tror att det var den som ledde till att Negar Josephi fick höra ”jävla svartskalle, du är i vägen” när hon var ute på promenad med sin barnvagn.
Våld och trakasserier mot rasifierade är dessvärre inget nytt men risken finns att det kommer bli ännu värre i och med SD:s framgångar. Att i detta läge fokusera på om det är synd om den som blir kallad rasist är magstarkt och totalt feltänkt.
Åsa Linde, lärarstudent och frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
