När vi talar om demokrati, mänskliga rättigheter och frihet måste vi prioritera kvinnors krav och deras organisationers kamp. Det är debatten vi måste lyfta inför FN:s beslut om nya utvecklingsmål skriver jämställdhetsministern.
I dagarna avslutas årets Kvinnokommission i FN, som är ett 20-årsfirande av FN:s handlingsprogram för jämställdhet, Peking-plattformen.
Det var ett viktigt möte eftersom FN i september tar beslut om nya utvecklingsmål, där jämställdhetsperspektivet måste vara tydligt. Konventionen om kvinnors rättigheter, CEDAW, måste också speglas.
Kvinnokommissionen är det globalt sett viktigaste årliga mötet. De allra flesta länder representeras på ministernivå.
Det var en stor ära för mig att få leda den svenska delegationen till Kvinnokommissionen i år. Sverige representerades brett på mötet av regering, organisationer, forskare och riksdagsledamöter.
Jag gläder mig åt framstegen och oroar mig över bakslagen.
Nu, 20 år efter att FN:s handlingsplan beslutades, konstateras att jämställdheten i viss utsträckning gått framåt i världen. Till exempel går nästan lika många flickor som pojkar i skolan, hiv-överföring från mamma till barn har begränsats och mödradödligheten har halverats sedan 1990. Det finns goda exempel på lagstiftning mot våld mot kvinnor och för säkra aborter, som införts sedan 1995.
Dock släpar genomförandet efter, framgångarna är för få, för långsamma och ojämnt fördelade mellan och inom länder. Dessutom har regeringar i världen investerat alldeles för lite resurser i åtgärder som främjar jämställdhet, enligt FN.
Det är fortfarande 600 miljoner kvinnor i världen som lever i länder där våld mot kvinnor inte är ett brott. Varje år gifts 60 miljoner flickor bort till vuxna män mot sin vilja. 800 kvinnor dör dagligen i samband med graviditet och förlossningar
Det finns alltså allvarliga, mycket angelägna frågor att fortsätta driva och påverka om vi vill att kvinnors mänskliga rättigheter ska uppfyllas.
Vittnesmål om motståndet, våldet och förödmjukandet från män mot kvinnor i världen är många. På årets möte handlade glädjande nog många seminarier om konstruktiv maskulinitet och om män som vill solidarisera sig med kvinnor.
Utrymmet för att driva mänskliga rättigheter, särskilt flickors och kvinnors, minskar enligt mångas vittnesmål under mötet i New York. “Syret tar långsamt slut” som en kvinna sa till mig.
Kvinnor som hotas för att de främjar flickors skolgång, motarbetar lagförslag om äktenskap för flickor, driver på avkriminalisering av aborter, erbjuder alternativ till att små pojkar tvingas in i extremistgrupperingar, driver i dag viktiga jämställdhetsfrågor med högt huvud och små medel.
De möter allt mer motstånd, hot och våld, liksom inskränkningar i yttrande- och pressfrihet. Många av dessa kvinnor är så enastående modiga och kanske det enda hoppet för fattiga och diskriminerade kvinnor och flickor när staten är osynlig eller del av förtrycket.
Läget är bekymmersamt, minst sagt. Mycket av det som stater lovade i Peking-plattformen, drivs i realiteten igenom av kvinnoaktivister och organisationer. Trots ett hårdnande och hotande klimat representerat av stater och individer.
För mig är det allt detta debatten nu måste lyfta fram inför FN:s beslut om de nya utvecklingsmålen i september. När vi talar om förtryck i enskilda länder måste vi ta reda på fakta om kvinnors liv och fråga dem själva, när vi påstår vad flickor behöver måste vi lyssna på dem. När vi talar om demokrati, mänskliga rättigheter och friheter måste vi stödja och prioritera kvinnors och flickors krav och deras organisationers kamp. Och intressera oss för dem på riktigt.
Åsa Regnér, jämställdhetsminister
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
