Klimatfrågan är akut. Senast 2015 måste de globala utsläppen börja minska om vi vill undvika att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader, enligt FN:s klimatpanel. Trots det ökade klimatutsläppen mer än någonsin under 2010.
Toppmötet i Durban måste ta stora steg framåt mot ett ambitiöst bindande globalt klimatavtal. För att det ska lyckas är förtroendet mellan världens ekonomiskt rika och fattiga länder helt centralt.
Ett tydligt minne från min skoltid var förklaringen om hur det kom sig att människor svalt på jorden. Läraren gav säkert många förklaringar, men en förklaring som fastnade på min näthinna var den att människor i Afrika huggit ned träden och därmed i sin okunskap bidragit till missväxt och svält.
En ganska bekväm beskrivning för oss som inte svalt. För vår moraliska skyldighet att hjälpa grundade sig då enbart på medmänsklighet. På att det är vår skyldighet att hjälpa människor i nöd, även om de har sig själva eller äldre släktingar att skylla för sin situation.
Men i dag vet vi mer. Med stor sannolikhet är det tvärtom vårt agerande som skapat de klimatförändringar som i sin tur leder till missväxt och svält på Afrikas horn. Självklart finns det andra faktorer. Då som nu. Inte minst krig och konflikter. Men det ändrar ändå inte på det faktum att vårt sätt att leva bidrar till att tusentals barn svälter ihjäl. Nu och i framtiden kommer människor att dö på grund av det sätt vi valt att leva.
Vi har ett ansvar. Ett ansvar som inbegriper effekter av våra handlingar även om vi inte kan se hela orsakskedjan med våra egna ögon. Det räcker faktiskt med den forskning som finns i dag för att vi ska kunna se detta orsakssamband. Men oftast väljer vi att undvika att tänka på vår enorma moraliska skuld i det som sker.
Men min frustration över att det går långsamt i klimatarbetet beror inte bara på detta. Redan Stern-rapporten visade att det är lönsamt att ställa om samhället så fort som möjligt. EU-kommissionen har visat att det vore lönsamt för EU att minska utsläppen med 30 procent till 2020. Framtiden tillhör som vanligt dem som väljer att bejaka förändringar, inte dem som klamrar sig fast vid gamla lösningar. Ändå gör vi inte tillräckligt.
Sverige hör inte till de länder inom EU som vill höja klimatambitionerna och minska utsläppen inom EU med 30 procent till 2020 i stället för 20 procent. Om regeringen vill ha ett globalt avtal på plats borde den byta ståndpunkt omedelbart.
Ännu en viktig anledning till att öka ambitionerna är att få med sig utvecklingsländerna, inberäknat de så kallade tillväxtländerna. För att vinna deras förtroende bör vi i de industrialiserade länderna ta vår del av ansvaret, annars kommer inte utvecklingsländerna gå med på ett avtal. Att minska utsläppen med 30 procent inom EU till 2020, oberoende av andra länders åtaganden, skulle vara ett viktigt steg på vägen. Genom ambitiösare åtaganden kan vi både få med oss utvecklingsländerna och visa att klimatarbetet inte är bördor att fördela utan möjligheter att ta tillvara.
I Durban kommer vi inte nå ända fram till ett bindande avtal som gör att världen klarar målet om att begränsa temperaturökningen till 1,5–2 grader.
Men förhoppningsvis kommer vi en bra bit. Men då gäller det att hitta en fortsättning på Kyotoprotokollet, öka ambitionerna när det gäller minskningarna av klimatutsläpp, få fram pengar till utvecklingsländerna mellan 2013 och 2020 och få till ett gediget system för uppföljning och kontroll av klimatarbetet.
Vi har inte bara en moralisk skyldighet som vi ska ställa om. Vi har också ett egenintresse att göra det. Omställningen rymmer så många möjligheter, inte minst för dem av oss som går i främsta ledet.
Klimattoppmötet i Durban måste utgå från de här två insikterna. Den industrialiserade världens moraliska ansvar och de många vinster och möjligheterna med att ställa om.
Åsa Westlund, europaparlamentariker (S), åker till Durban 5-10 december.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
