Asbestarbetarna som inte berättar

ledare I Sverige skadas åter arbetare av det livsfarliga ämnet asbest. Men de som utsätts för riskerna kan inte berätta. Politiska beslut bär ansvaret för ett utnyttjande som kan slå sönder hela vårt samhälle. 

1980 utkom boken Asbestarbetarna berättar. Författaren Mary Andersson dokumenterade där det som hände de 300 som arbetade på Eternitfabriken i Lomma (senare byggbolaget Euroc) och som i många år arbetat med ämnen som framkallar bland annat lungcancer.

Frågan »kan du inte skriva om oss« blev den omskakande rapportboken om de anställda, deras änkor, ombudsmän, läkare och jurister. »Det viktigaste arbetet jag gjort i mitt liv«, konstaterade Mary Andersson i förordet. Boken satte ljus på en av dåtidens största arbetsmiljöskandaler, som ledde till att asbest totalförbjöds 1982.

Elinor Torp och David Lundmark har i Dagens Arbete (6 och 7/2018) mött asbestarbetarna som inte berättar, trots att ämnet återigen seglar upp som en stor risk för hälsan, när alla de hus som byggdes med eternit (där asbest ingår) nu ska rivas eller renoveras.

Det är dessa och andra ohörda som nu sanerar Sverige på botten av arbetslivets klasstrappa. Fack, försäkringar, en chef som bryr sig? Glöm det! Allt som är självklart i det vanliga arbetslivet saknas här.

I den skuggvärlden av oseriösa företag fanns även terroristen Akilov, som en tid försörjde sig som asbestsanerare.

Och även de välpolerade fälgarna, den billiga renoveringen hemma, nagelmanikyren för några tior, rut-städning, assistansvård, HVB-hem och hemtjänstföretag kan vara involverade. Liksom kommunalt beställd rivning och renovering av asbestsmittade förskolor och skolor. 

Asbestrivningarna är ett slående exempel på hur alliansens politiska beslut om nedrustning av Arbetsmiljöverket fått långt verkande konsekvenser.

Trots att det enbart förra året utfördes över 23 000 asbestrivningar finns idag endast ett fåtal inspektörer kvar med kunskap om asbestens farlighet.

Rivningar utförs av företag långt bak i entreprenörskedjan, och kommuner och landsting slipper ställas till svars när larmet går om byggare utan skyddsutrustning och lekande barn intill.  Och då är även arbetarna som andats in asbesten långt borta, utan hälsokontroller. De vågar inte berätta.

Dagens Arbete beskriver hur den borgerliga regeringen (och MP) år 2008 luckrade upp reglerna för arbetskraftsinvandring. Skatteverket kontrollerade inte vilka arbetstagare från länder utanför EU som hade arbets- eller uppehållstillstånd när de utfärdade så kallade samordningsnummer. Det blev lätt att fuska. Fram växte skuggsamhället och en låglönemarknad applåderad av näringslivet.

Trots att det enbart förra året utfördes över 23 000 asbestrivningar finns idag endast ett fåtal inspektörer kvar med kunskap om asbestens farlighet.

2017 kom nya regler för samordningsnummer med krav på arbetstillstånd. Samma år börjar Arbetsmiljöverket, gränspolisen och Skatteverket göra gemensamma razzior. Men mörkertalet är fortfarande stort. Ingen vet hur många som arbetar i Sverige utan att ha gjort någon ansökan till myndigheterna.

Övriga nordiska länder har än så länge lyckats bättre än Sverige att komma åt kriminaliteten i arbetslivet. Ett skäl kan vara att myndigheterna, som i Norge, har gemensamma datasystem vilket underlättar samarbete.  I Sverige är alla system olika. Länderna har också satsat mer på att få bukt med den sociala dumpningen.

66 miljarder (lågt räknat enligt Skatteverket) förlorar svenska staten på svartarbete varje år. Men det handlar inte bara om pengar, utan om respekt för medmänniskor. Om vilket samhälle vi vill leva i.

Anständigt arbete är en utgångspunkt för FN-organisationen ILO, som 1944 slog fast att arbetskraften inte är en vara. Arbetet ska vara fritt valt och produktivt och av sådan kvalitet att det ger möjlighet till försörjning. Det ska ge möjlighet till en rättvis inkomst.

En kapitalistisk marknadsekonomi ska kunna förenas med anständiga arbeten.

Den rödgröna regeringen skärpte reglerna för arbetskraftsinvandring och ökade anslagen till Arbetsmiljöverket. Kommer en ny regering att fortsätta på den vägen eller premiera ett samhälle där människor slits ut och sedan slängs?

Underbudskonkurrensen skapar två vinnare och två förlorare.

• Vinnarna är de som köper tjänsten, konsumenter som får billig aircondition och hemmet städat för några tior, liksom de oseriösa arbetsgivare – inklusive kommuner – som kan göra profit av de usla arbetsvillkoren.
• De stora förlorarna är de som utför jobben och lever i livsfara, liksom de vars arbetsmarknad hotas av sämre villkor och sänkt lön för att de är nedtryckta av underbudskonkurrens.

Men den största förloraren är samhället, vars moraliska status förtvinar.