Migration Att driva förhandlingarna om migrations– och asylpakten framåt blir en viktig utmaning för det svenska EU-ordförandeskapet. Men vad vill regeringen egentligen uppnå? Det frågar sig Rickard Olseke, expert i migrations- och asylfrågor.
Om en månad övertar Sverige ordförandeskapet för EU:s ministerråd. Förhandlingarna om migrations- och asylpakten fortsätter med sikte på att kommissionens lagförslag ska antas innan valet till Europaparlamentet i juni 2024. Efter Sverige står Spanien på tur som ordförandeland. I somras enades en majoritet av EU:s medlemsstater om en tillfällig ”frivillig solidaritetsmekanism” som därefter har tillämpats parallellt med de pågående förhandlingarna om en permanent solidaritetsmekanism. Sverige står utanför. Enligt den överenskomna deklarationen bör omfördelning av asylsökande ”i första hand gälla personer som är i behov av internationellt skydd, med prioritering av de mest utsatta”. Mekanismen omfattar även finansiellt och operationellt stöd.
Men om det enbart är juridiken som hindrar Sverige att visa solidaritet inom EU och med människor på flykt som räddats i Medelhavet, inställer sig frågan om något initiativ har tagits för att åtgärda detta.
Nu uppger EU-ambassadör Lars Danielsson att anledningen till att Sverige inte deltar är att det saknas en rättslig grund för omfördelning av asylsökande till Sverige. Men om det enbart är juridiken som hindrar Sverige att visa solidaritet inom EU och med människor på flykt som räddats i Medelhavet, inställer sig frågan om något initiativ har tagits för att åtgärda detta. Har regeringen bett EU-kommissionen att lägga fram ett förslag till rådsbeslut för att formalisera deklarationen som andra medlemsstater redan har godkänt? Eller har det förberetts en ändring av svensk lagstiftning, vilket migrationsminister Maria Malmer Stenergard menar skulle krävas?
För två år sedan vädjade kommissionen till medlemsstaterna att ta emot ensamkommande barn och andra särskilt utsatta asylsökande från Grekland. Då svarade dåvarande migrationsminister Morgan Johansson att regeringen inte kunde agera och hänvisade till att det är Migrationsverket som fattar beslut i enskilda asylärenden. Till skillnad från Sverige deltog såväl Finland som icke-EU-länderna Norge och Island i detta frivilliga omfördelningsprogram som samordnades av EU-kommissionen.
I en ledarkolumn i Dagens Nyheter påminner Annika Ström Melin om att Sverige sedan 2015 gång på gång krävt mer gemensamt ansvar för mottagningen av asylsökande i EU men trots detta sagt blankt nej till försök som inletts genom frivillig omfördelning. Hon riktar därför en varning till den nya regeringen: ”Om det inte ska bli fiasko för Sveriges ordförandeskap i något som tidigare ansågs vara en svensk hjärtefråga måste regeringen ändra politik”.
Inför ett extrainkallat ministerrådsmöte den 25 november markerade regeringen ”vikten av att arbeta vidare med lagstiftningsarbetet inom migrations- och asylpakten”. Under hösten har EU:s nuvarande ordförandeland Tjeckien utarbetat ett kompromissförslag till en permanent solidaritetsmekanism – ”ett balanserat solidaritets- och ansvarssystem” – som ska ingå i en ny förordning för asyl- och migrationshantering. Vid rådsmötet framhöll samtidigt de medlemsstater som deltar i den frivilliga solidaritetsmekanismen ”behovet av att påskynda” omfördelningen av asylsökande, vilket även fick tydligt stöd av EU-kommissionär Ylva Johansson.
”Som ordförandeland kan Sverige driva förhandlingarna om migrationspakten framåt om den politiska viljan finns”, skriver forskaren Bernd Parusel i en aktuell analys publicerad av Sieps. Men vad vill regeringen uppnå? Vilka är de svenska prioriteringarna? Och kommer regeringen att uppfattas som trovärdig och åtnjuta det förtroende som krävs? Ännu har vi inte svaren, men signalerna hittills tyder på att det blir en utmaning för migrationsminister Maria Malmer Stenergard att som rådsordförande övertyga övriga medlemsstater att ta ett långsiktigt solidariskt ansvar för EU:s asylmottagande.
Rickard Olseke, expert i migrations- och asylfrågor
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
