Krönika Är det verkligen rimligt att det går att sälja ut asylrätten och mot betalning deportera flyktingar till redan fattiga länder?
Asylrätten har i grunden havererat. Det förklarade den dåvarande brittiska inrikesministern Priti Patel, sedan hennes regering nyligen misslyckats med att deportera sju flyktingar med enkel flygbiljett till Rwanda i Afrika.
Detta sedan Europadomstolen för mänskliga rättigheter i sista stund anfört betänkligheter.
Förmodligen har Patel rätt i att asylrätten kan ha sett sina bästa dagar.
Det var erfarenheterna från Förintelsen som spelade en viktig roll för att vi efter andra världskriget fick asyllagarna. I artikel 14 i FNs förklaring om mänskliga rättigheter står att ”Envar har rätt att i andra länder söka och återskapa fristad från förföljelse”. Men det som nu sker är att sådana mänskliga hänsyn inte längre betyder något när man runt omkring i världen vill försvaga denna asylrätt.
Att asylrätten blivit en handelsvara är inget tillfälligt hugskott, som fötts på någon av Boris Johnsons spritfester på Downing Street 10
Australien började. Där har i två decennier tusentals flyktingar deporterats till vidriga liv på de små söderhavsöarna Manus och Nauru, tills systemet upphörde häromåret. Israel har också skickat flyktingar till Rwanda, innan det stoppades av ett domstolsutslag.
Storbritannien vill nu gå ett steg längre. Man vill inte bara deportera ett antal människor utan har sålt ut deras asylrätt till Rwanda för inledningsvis motsvarande 1,5 miljarder kr.
Att asylrätten blivit en handelsvara är inget tillfälligt hugskott, som fötts på någon av Boris Johnsons spritfester på Downing Street 10, utan ett krav som har sina rötter i kampanjen inför folkröstningen om Brexit. Då var mottot att ”ta tillbaka kontrollen”, och det handlade bland annat om invandringen.
Följaktligen skulle häromdagen en Boeing 767, chartrad för motsvarande 622 000 kronor, tänkt för några hundra asylsökande, skickas i väg. Men antalet krympte. Det som gjorde att det till slut bara var sju resenärer på den första resan var folkrättsliga invändningar mot att en deltagare, en flykting från Irak, hotades av sitt forna hemland.
Trots det inledande fiaskot är både danskar och tyskar intresserade av att pröva den brittiska modellen att outsourca asylrätten och skicka i väg flyktingar till Rwanda.
Rwanda är ett litet land mitt i Afrika, inte större än Dalarna, som för inte så länge sedan härjades av ett blodigt inbördeskrig. Det är en diktatur, där presidenten Paul Kagame påstår sig ha blivit vald av 99 procent av väljarna.Rwandas intresse för mänskliga rättigheter är svagt. Oliktänkande försvinner och tortyr är vanlig. USA har protesterat mot att Paul Rusesabagina, den kanske främste kritikern av president Kagames styre, häromåret kidnappades, sövdes ner, fördes till Rwanda där han dömdes till 25 års fängelse.
Det är alltså knappast någon rättsstat, som ska klara av hundratals trasiga och traumatiserade flyktingar, om Storbritannien kommer i gång med sina deportationer.
Det mest makabra med en sådan trafik är att mer än en tredjedel av Rwandas befolkning är undernärd enligt Världsbanken. Till detta finns många barn som svälter.
I Rwandas grannländer är läget än mer desperat. Där finns minst 13 miljoner hungrande människor. Efter tre års torka och uteblivna skördar har det som nu sker i Etiopien, Kenya och Somalia, det som brukar kallas Afrikas Horn, beskrivits som den största globala hungerkatastrofen i modern tid. I Etiopien finns till exempel 225 000 undernärda barn.
Sviterna av gamla inbördeskrig och skördar som förstörts av torkan gör att flera afrikanska länder redan har betydande flyktinggrupper. De behöver knappast späs på av människor som Storbritannien inte vill ha.
Den brittiska idén med att flyga asylsökande till Afrika är att stoppa de kriminella ligor som tjänar pengar på att skicka flyktingar i rangliga gummibåtar över Engelska Kanalen. Men vilka garantier har man för att den trafiken nu kommer att upphöra, ja ens minska?
En brittisk parlamentarisk kommitté slog häromdagen fast att det finns ”inga tydliga bevis” för att deportationerna till Rwanda kommer att stoppa den illegala flyktingvågen över kanalen.
Dessutom har Rwanda nyligen avslöjat att man bara har 200 lägenheter att erbjuda de asylsökande, när avtalet med Storbritannien utgått från 1 000 bostäder. Det ryktas också att om överenskommelsen med Rwanda spricker kan engelsmännen inte få tillbaka de dryga pengar som redan satsats.
Är det naivt att tycka att pengarna i stället kunde gått till mat till exempel till de svältande på Afrikas Horn?
Det är naivt, eftersom den nationalistiska idén bakom operationen är stark. Britterna är rädda för att få så många asylsökande från Afrika och Asien så att den egna nationens traditioner och kultur urholkas.
De två kandidater som kämpar för att bli ledare för Tories, Liz Truss och Rishi Sunak, stödjer entusiastiskt tanken på nya flygningar till Rwanda och kan rentav tänka sig att utvidga modellen.
De är inte ensamma om att hysa sådana nationalistiska tankar. Här hemma vill Sverigedemokraterna ha vad man kallar återvandring, att vilja flytta asylprövningen till tredje land och att de sökande som beviljas asyl där ska stanna där. Gissningsvis någonstans i Afrika, det som brittiska och danska politiker också drömmer om.
Vinner Ulf Kristersson valet och får stöd av SD att bilda regering, ska vi inte bli förvånade om den brittiska Rwandaoperationen dyker upp i svensk tappning.
Den större frågan, hur vi ska hantera de kommande stora folkomflyttningar som blir ofrånkomliga av klimatkrisen, syns överhuvudtaget inte i den provinsiella svenska valdebatten.
Ta Bangladesh, där stora delar av landet blir i det närmaste obeboeliga, eftersom en tredjedel av befolkningen finns i lågt liggande områden. 13 miljoner väntas ha lämnat landet 2050, sedan deras hem hamnat under vatten.
Sverige kommer väl inte att behöva ta emot så många hemlösa bangladeshier. Men skogsbränder och översvämningar blir vanliga också närmare oss. Wales huvudstad Cardiff beräknas till två tredjedelar ligga under vatten 2050.
Ett FN-organ gör bedömningen att vi om 30 år kommer att ha 1,5 miljarder klimatflyktingar. Måste vi inte förbereda oss om denna nya tillvaro ska bli anständig? Åtskilliga klimatflyktingar kan behövas för att fylla vakanser, när vi som bor norröver blir äldre. Kanske måste asylbegreppet skrivas om för att möjliggöra klimatasyl.
Björn Elmbrant
Författare och journalist som bland annat arbetat på Sverige Radio och varit ledarskribent på Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
