Bil
Nyligen skickade regeringen en remiss till lagrådet om att införa sekretess och tystnadsplikt på vilka som söker statliga cheftjänster. Det är den slutliga spiken i kistan på de förhoppningar som fanns före valet 2006 om en annorlunda, öppnare och mindre politiserad statlig utnämningspolitik.
Det lät inte så dumt, det som skisserades i en av de borgerliga partiernas arbetsgrupper på våren före valet. Där stod att det skulle göras en kravprofil för alla toppjobb. Alla lediga tjänster skulle annonseras ut. Ansvarigt riksdagsutskott skulle bjudas in för att fråga ut den person som låg närmast till, innan definitiva beslut fattades. Och hela rekryteringsprocessen skulle dokumenteras, så att riksdagen skulle kunna granska den.
Av detta ambitiösa program har det blivit kravprofiler och att drygt hälften av jobben har utannonserats, 65 av 112 tjänstetillsättningar sedan valet. Men skälen till att inte alla har annonserats ut är regeringen mer svävande om. Man anar att för alla regeringar, oavsett färg, måste det finnas några poster att spela med, reträttjobb för folk som tröttnat, typ tidigare försvarsministern Mikael Odenberg.
Den intressanta tanken att kandidater ska kunna utfrågas av riksdagen har spolats. Statsrådet Mats Odell har i ekot sagt att det var “en förhållandevis orealistisk målsättning”. Man kan ana att det handlar om att folk som söker en tjänst inte vill grillas offentligt. Och med hänvisning till att de bästa kanske inte vågar söka de statliga jobben av rädsla för att det ska stå i tidningen, ska nu sekretess införas för dem som söker utannonserade jobb.
Man kan förstå motiven, men det är ändå något konstigt med smusslet. Riksdagsledamoten och centerpartisten Annika Qarlsson, som ingick i arbetsgruppen som tog fram det ursprungliga förslaget, menade – helt riktigt – att problemet med ordningen på Göran Perssons tid var att “ingen utomstående kunde bedöma om utnämningar var rätt eller fel”.
Men om ansökningar i fortsättningen ska hemligstämplas, hur ska utomstående då kunna veta om det blir rätt eller fel? Om vi inte vet vilka andra som har sökt, hur ska vi då kunna bedöma om en utnämning är politisk, att man till exempel valt bort folk med bättre meriter, för en person med “rätt” åsikter? Hur ska utomstående se att det inte är könsdiskriminering, om uppgifterna om att 20 kvinnor sökt, men den ende mannen fått jobbet, hemligstämplas?
Hemlighetsmakeriet måste få ett slut, sa Kristdemokraternas Stefan Attefall om förslaget våren 2006 till en ny utnämningspolitik. Drömmen om den har nu gått i kras.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
