Återigen tar män sig rätten att skriva om historien

Söndagskrönika Låt inte de få men högljudda män och kvinnor som nu försöker skriva om historien och pressa tillbaka kvinnors frigörelse få sista ordet. Metoo handlar om alla kvinnor – och alla män. 

Vi stod mitt i en formidabel tsunami av vittnesmål. Det var så det kändes för nu ett år sedan. Kvinnor i bransch efter bransch vittnade om sexuella övergrepp och trakasserier och om våra strategier för att undvika utsättas.

Tryggheten i att vara många gav styra att dela med sig av sina berättelser. För varje berättelse orkade ännu en kvinna dela med sig och rörelsen växte.

Kraften i metoo var enorm och ett reellt hot mot den ordning vi tvingats leva våra liv i – patriarkatet.  Just därför, för att vi skakade maktens strukturer i grunden, möts vi nu av motstånd och risk för backlash.

Återigen tar män sig rätten att skriva om historien.

Allt oftare nu möter jag två historieskrivningar som hotar kraften i den samlade kvinnorörelsen. Dels krävs att vi nu måste diskutera »baksidan av metoo« varje gång vi lyfter frågan om sexuella övergrepp, inte bakgrunden alltså de ständigt närvarande hot om sexuellt våld som varje kvinna känner, utan istället de män som »hängs ut«.

Parallellt sker en förminskning av den enorma kvinnokraft som uppbådades genom att påstå att metoo bara berörde »några få extrema radikalfeminister«.

Män är mest rädda för att kvinnor ska skratta åt dem och kvinnor är mest rädda för att män ska döda dem

Båda påståendena måste tolkas som ett försök att pressa tillbaka det systerskap och den förändringskraft metoo genererade.

Självklart ska ingen dömas ohörd i en häxjakt. Rättssäkerhet var just en av grundpelarna i hela metoorörelsen, att den som tidigare blivit tystad, hånad och ignorerad nu blir hörd, att även kvinnors vittnesmål blir tagna på allvar.

När en man oriktigt anklagats slår det också mot kraften i rörelsen och alla de kvinnor som äntligen fått modet att berätta.

Den så kallade baksidan är minst lika mycket en backlash för metoo. Att metoo bara handlade om några få kvinnor är ren och skär historierevisionism.

Inte alla kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp eller trakasserier, men alla kvinnor har tvingats lära sig strategier för att undvika. Vi vet vilka män vi inte ska hamna ensamma i hissen med, vem som blir tafsig när han dricker för mycket och hur kort kjol du riskfritt kan välja på personalfesten.

Vi ser till att alltid ha batterier kvar i mobilen när det är dags att gå hem och fortfarande går vi den längre men upplysta vägen hem på kvällen, med nycklarna redo i handen.

Inte alla män begår övergrepp eller trakasserar, men 98 procent av att sexuellt våld begås av män. Vi vill inte vara rädda för er, men att vara man är att vara en riskfaktor för en kvinna.

Metoo handlar om alla kvinnor – och alla män.

Förra hösten tog kvinnor världen över sitt ansvar i att visa på förtrycket. Låt det inte vara förgäves.

Om vi ska nå vidare måste vi erkänna att kvinnor och män har olika maktförhållanden, i samhället och i den nära relationer. Män är mest rädda för att kvinnor ska skratta åt dem och kvinnor är mest rädda för att män ska döda dem.

De få men högljudda män som nu försöker skriva om historien och pressa tillbaka kvinnors frigörelse är ett hot också mot de allra flesta män. De som inte vill att kvinnor ska behöva vara rädda och de som vill göra upp med en ynklig mansroll. Det är hög tid att också ni, alla goda män, tar ert ansvar.

Ta ansvar för att bryta upp från den machokultur som ger pojkar sämre förutsättningar i skolan, som fortfarande gör pappor till andreförälder och som gör att fler än dubbelt så många män som kvinnor begår självmord. Och en machokultur som gör att kvinnor är rädda – livrädda.

Låt inte några få män få kidnappa och låsa in er. Vi behöver er.