Ta bort den statliga detaljstyrningen av skolan och återge lärarna makten över undervisningen, skriver Rolf Ekelund.
Med undantag för en kort period på 1980-talet har svensk skola aldrig varit likvärdig. När folkskolan infördes år 1842 togs visserligen ett stort steg i riktning mot alla barns rätt att få lära sig läsa, skriva och räkna, men möjligheten att studera vid läroverk var förbehållen överklassens barn.
Så sent som under 1950-talet var andelen ungdomar från socialgrupp tre som gick i realskolan liten, och bland de elever som fortsatte till gymnasiet och tog studentexamen kom en överväldigande majoritet från de högre socialgrupperna.
Det var mot den här bakgrunden som den svenska grundskolan implementerades år 1962. Riktlinjerna för den omfattande skolreformen formulerades redan av 1946 års Skolkommission. Portalfigur var den socialdemokratiske skolpolitikern Stellan Arvidsson, ofta kallad ”Grundskolans fader”. Dåvarande statsministern Tage Erlander utsåg Arvidsson till kommissionens ordförande.
Skolkommissionen lade fast att skolan har två huvuduppgifter: att bidra till samhällets ekonomiska, sociala och kulturella utveckling och att främja ett demokratiskt samhälle.
Införandet av en för alla barn gemensam grundskola skulle en gång för alla avskaffa segregationen inom skolväsendet. Ledorden blev: En skola för alla.
Under 1970-talet debatterades skolans arbetssätt flitigt. Ett utbildningsteknologiskt synsätt ställdes mot en elevcentrerad undervisning. Debatten pågick under flera år och var starkt polariserad. Utbildningsteknologin jämfördes med ”korvstoppning” och den elevcentrerade undervisningen beskrevs som ”flum”.
Under senare delen av 70-talet nåddes slutligen politisk konsensus i skolfrågan och utvecklingen mot en sammanhållen och väl fungerande grundskola kan sägas kulminera år 1980, i och med implementeringen av läroplanen Lgr 80.
Det forna parallellskolesystemet var nu definitiv avvecklat och riksdagens samtliga politiska partier hade enats om en ny läroplan, som sätter eleven i högsätet och pläderar för elevaktiva arbetssätt. Individualisering skulle kunna ske inom klassens ram. Utbildningsteknologin förvisades till skamvrån.
1980-talet blev ett i huvudsak utvecklande och framgångsrikt decennium för grundskolan i Sverige. En stor palett av arbetssätt prövades i undervisningen. Utvecklingsprojekt pågick i snart sagt alla landets grundskolor. Åldersblandad undervisning och litteraturläsning var populära teman för dessa projekt. Arbetsglädjen bland lärarna var stor. Man gick på kurser, fortbildade sig och auskulterade hos kollegor och lärare på andra skolor. Eleverna trivdes med skolarbetet och resultaten var överlag mycket goda.
Under de senaste tre decennierna har grundskolan emellertid tappat sin glans, och resultaten har successivt försämrats. En ojämlik och auktoritärt styrd skola har trängt undan den genuina grundskolan.
Från att ha varit skolor med särskilda pedagogiska profiler har privatskolorna övergått till att bli skolor för överklassens barn. Den svenska ungdomsskolan har åter blivit segregerad och ett nytt parallellskolesystem har tillåtits växa fram. De besuttnas barn går i privatskolor och underklassens barn går i kommunala skolor.
Den pedagogik som vanligen tillämpades i den tidigare folkskolan stod i mångt och mycket som förebild för grundskolans första läroplan (Lgr 62). Detta sätt att undervisa har under de senaste decennierna ersatts av en mer auktoritär och teknologiskt präglad pedagogik där det mätbara ges företräde. Allt ska mätas, bedömas och betygsättas. Kreativitet och bildning får stå tillbaka för specificerade och detaljerade kunskapskrav med anslutande anvisningar för bedömning och betygssättning.
Utbildningsteknologin har återkommit och nu intagit positionen som ledande pedagogisk princip i grundskolans nu gällande styrdokument. De ursprungliga tankarna om grundskolans inre arbete, och en likvärdig skola för alla barn, har sopats under mattan.
Märkligt är att Socialdemokraterna tycks ha övergivit de grundläggande idéerna kring grundskolan och låtit sig manipuleras av de borgerliga politikernas bakåtsträvande och segregerande skolpolitik.
Sverige är i akut behov av en ny och radikalt annorlunda skolpolitik. Ta bort den statliga detaljstyrningen av skolan och återge lärarna makten över undervisningen. På så sätt kan svensk skola på nytt bli en likvärdig skola för alla och åter vinna framgång och goda resultat.
Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, tidigare läromedelsförläggare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
