Drygt 80 år har gått sedan den första Volvobilen rullade ut. Företagets historia är en berättelse om Sveriges industriella 1900-tal. Industriellt kunnande och uppfinningsrikedom la grunden för Sveriges resa från fattigdom till välfärd. Den socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng menade på sin tid att "Det som är bra för Volvo är bra för Sverige".

I dag är Volvo personvagnar i akut kris och frågan är om företaget kommer att överleva. Framförallt reser Volvos kris ett antal principiella politiska frågor. Industrin sysselsätter en allt mindre del av arbetskraften. Men industrin står fortfarande för en avgörande del av BNP.  

De senaste åren har emellertid perifera frågor som hushållsnära tjänsterna tagit över politikernas och skatteverkets arbetstid, trots att bidraget från dessa till BNP och sysselsättning är marginellt. Dessutom har den näringspolitiska debatten fokuserat på små och medelstora företag, de stora gamla industriella drakarna antyds lägga locket på växtkraften i de mindre företagen.

Men det här är en konstlad motsättning mellan gammalt och nytt, i själva verket behöver vi företag av olika storlek. Sverige är en liten farkost på världsekonomins hav. Industriella företag i Sverige måste därför med nödvändighet ha en viss dimension och stora företag skapar dessutom efterfrågan i små- och medelstora företag.

Efter debaclet med löntagarfonderna är ägandet en brännande nässla för arbetarrörelsen. När Volvo köptes av Ford var den socialdemokratiska regeringen helt tyst. De svenska pensionsfonderna har möjligheter att tillsammans med privata aktörer ta ett långsiktigt ägaransvar men en alternativ ägarkonstellation prövades aldrig seriöst eftersom den politiska viljan lyste med sin frånvaro. Volvo personvagnar behövde en stabil ägare, hette det men idag slåss Ford för sin överlevnad och kan inte bisträcka det svenska företaget.

Paradoxalt nog ökar globaliseringen behovet av nationellt och regionalt förankrat ägande. Det är inte fråga om att plocka fram löntagarfonderna ur papperskorgen. Inte heller att statens investeringsbank ska återuppstå eller det slags industriakut som den borgerliga regeringen inrättade efter valet 1976. Överbryggnings- eller lagerstöd á la Nils Åsling löser inte de strukturella problemen. Och Stålverk 80 är inte framtiden.

Men. Sverige saknar i dag en näringspolitik värd namnet. Nu har världsekonomin drabbats av hjärtstillestånd och näringspolitik får inte längre vara ett icke-ord i den politiska vokabulären.