Återupprätta det gemensamma sociala ansvaret

Till med och Kristersson erkänner nu att det inte finns några enkla lösningar på gängkriminaliteten. 

”Det kommer att ta tid. Det har jag sagt hela tiden.” Så uttryckte sig Ulf Kristersson i en intervju i Sveriges Television i samband med riksdagens högtidliga öppnande i veckan. Det var ett svar på en relevant fråga. När kommer alla politiska beslut som syftar till att bekämpa gängkriminaliteten leda till resultat?

Förra veckan dödades sex personer i skjutningar. Dåden tycks bli allt brutalare och förövarna allt yngre, ja ibland rör det sig barn som mördare. Inte sällan drabbas personer som saknar kopplingar till gängen, som råkar befinna sig på fel plats eller att mördaren tar fel på person. Droger förekommer för att minska rädslan och ångesten. Även familjemedlemmar till gängkriminella har nu blivit ”legitima” måltavlor, som i veckan när mamman till en gängledare sköts till döds i sitt hem i Uppsala. Det som för några år sedan beskrevs i mörka och brutala scener i teveserien ”Gomorra” är nu en verklighet i Sverige.

Att längre straff i sig skulle avskräcka gängbrottslingar är en illusion

Så frågan är relevant. Särskilt som Ulf Kristerssons högerallians gjorde en stor sak av kampen mot brotten i förra valet. Samtidigt har moderatledaren förstås rätt. Det kommer att ta tid.

Men riktigt så lät det förstås inte i valrörelsen 2022.

Fokus har redan under lång tid legat på skärpta straffsatser och fler poliser, samt bättre befogenheter för att kunna fälla brottslingar. Redan under Thomas Bodströms tid som justitieminister påbörjades den här processen, och han kritiserades också av de som var skeptiska till hårda tag. Det var då. Nu har snart 20 år gott. Omläggningen har varit nödvändig. Polisen måste ges resurser att upprätthålla rättsordningen så att brottslingar kan fällas för sina gärningar. Om inte tilltron till lagen och rättsstaten kan upprätthållas hamnar vi på ett sluttande plan. Ytterst handlar det också om förtroendet för demokratin, där rättssystemet är en avgörande pelare.

Allvarliga brott måste också följas av straff som motsvarar deras innebörd. Att ta livet av eller allvarligt skada en annan människa är ett sådant. Det handlar om respekten för de drabbade och de anhöriga. Samtidigt får vi inte glömma att varje brottsling kan välja en annan väg, om den erbjuds. Det lönar sig alltid att få en andra chans, efter avtjänat straff.

Men.

Det är dags att sluta tro att det finns några enkla och snabba lösningar.

Att längre straff i sig skulle avskräcka gängbrottslingar (mer än på marginalen) är en illusion. Det är nödvändigt att fälla brottslingar och ta bort dem från gatan. Men att det skulle knäcka gängen är en förhoppning som saknar täckning. Vilket en blick ut i världen visar med all önskvärd tydlighet.

En stor del av gängens ekonomi baseras på knark. Konsumtionen av allehanda droger har skjutit i höjden. Det är i dag en enorm marknad som genererar stora svarta illegala intäkter i hela drogkedjan. Diamant Salihu böcker ”Tills alla dör” och ”När ingen lyssnar” är ett måste för alla som vill få en inblick i denna gängvärld. Den är en gigantisk utmaning för samhället och politiken, som ytterst berör alla medborgare i detta land.

Många tar drogernas roll som argument för att legalisera i första hand ”lättare” droger. Men att detta skulle slå undan benen för gängen är en annan illusion. Det kommer alltid finns andra, nya, starkare och farligare droger att tjäna pengar på. Eller annan olaglig verksamhet som kan generera inkomster. Maffian i USA överlevde avskaffandet av spritförbudet och hittade nya inkomstkällor.

Det är i dag önskvärt att i högre grad uppmärksamma drogernas negativa konsekvenser. I dag finns starka drogromantiska stråk i offentligheten. Att minska drogmissbruket är synnerligen angeläget. Även om det inte kommer att ”knäcka gängen”.

Så det ”kommer att ta tid” att pressa tillbaka gängen. Är det ens möjligt att få bort dem helt och hållet när de väl etablerat sig? Den historiska erfarenheten från andra länder ger skäl för viss pessimism på den punkten. Maffior av olika slag har överlevt under långliga tider inte minst eftersom de erbjuder ekonomiska intäkter och beskydd i samhällen där staten och rättsstaten tappat kontrollen eller korrumperats.

Bara i Uppsala, där flera av veckans mord inträffade, visar polisens kartläggning att det finns 571 individer aktiva i gängkriminalitet. 130 av dem ska vara under 18 år.

Därför kommer inte hårdare straff och fler poliser av sig självt att lösa utmaningen. Det kommer att krävas mycket mer.

Det handlar om att erbjuda alternativa livsmöjligheter för de unga som nu värvas av gängen, som fyller på när andra hamnar i fängelse eller dödas i skjutningar. Staten behöver mobilisera, kraftsamla och samverka på alla politikområden, i samarbete med kommunerna, stadsdelarna, socialtjänsten, skolan, polisen, det civila samhället, föreningar, familjer och föräldrar. Varje kommun som har problem, och de är numera många, borde skapa en ”task force” för att samordna arbetet och etablera och stödja motkrafter i samhället och det civila samhället. Varje stadsdel behöver erbjuda de ungdomar som befinner sig i riskzon en annan möjlighet och väg in i livet. Det kan mycket väl ta en generation att minska de nya klyftor som uppstått i vårt land. Och det kommer då att krävas insatser på en rad politiska områden, allt från det som rör välfärden, bostadspolitiken, segregation, diskriminering och arbetslivet. Det räcker inte med repression och hårda straff. Och inte heller med missriktad och kravlös ”liberalism”.

Det handlar om att återupprätta det gemensamma sociala ansvaret. Det ”kommer att ta tid”. Men det är den enda möjligheten.