debatt För varje sann humanist är det en föredömlig hållning att hylla det manuella arbetet. Ur det växer ett kamratligt förhållningssätt inte bara i den politiska jämlikhetens mening, utan till tillvaron i stort, skriver Jan Lindholm.
Den beryktade åsiktskorridoren är knökfull med forskare och journalister som har åsikter om allt mellan himmel och jord, däribland hur det kommer sig att stora delar av arbetarklassen numer röstar på den yttersta högern istället för den välmenande vänstern. I en sådan fråga tycker jag att åtminstone några arbetare borde få yttra sig, och min syn på saken ser ut så här:
I förening med socialismens kris har medelklassens i det närmaste totala dominans över det politiska samtalet medfört att förståelsen för det manuella arbetets goda sidor gått helt förlorad. Stämplingarna av arbetarjobb som löjligt enkla och arbetarklassen skildrad som hopplös förlorare driver bort ungdomar inte bara från vänstern utan också från utmärkta yrkesutbildningar, och många vuxna i famnen på den numer välmaskerade brunhögern.
Medelklassvänstern står – som Göran Greider nyligen uppgivet konstaterade i Aftonbladet – främmande för nutidens arbetare. Med illa dold förtjusning betraktar den sin Almedalstillvaro som överlägset lyckad, och tycker i välgörenhetssolidarisk anda mest synd om det manuella arbetets klass. Intellektuella sprungna ur arbetarklassen vittnar gärna om vad de upplever som sin nyvunna frihet och beklagar barndomsvänner som stannat kvar. Kulturvänstern ger på så vis intryck av att vilja befria arbetarna inte främst från låga löner och dåliga villkor, utan framförallt från vad som påstås vara deras själsdödande arbete.
Mot en sådan sjukdomsbild finns en effektiv medicin: se till att återupprätta det manuella arbetets ställning och status. Jag är väl medveten om att mängder av arbetarjobb är långt mer slitsamma än de borde behöva vara, men nu är hög tid att med full kraft lyfta fram fördelarna.
Till de mer svårfångade inslagen hör det manuella arbetets glädje, ty den är anspråkslös och har som sådan svårt att göra sig hörd i vår skrävlande tid.
Till det manuella arbetets förtjänster hör sådant som att du slipper kasta bort tid på en massa möten som sällan ger resultat, där alltför många pratkvarnar och frasmakare firar inbillade triumfer. I arbetaryrken kan du i regel göra ditt jobb utan att behöva sälja din själ, utan att låtsas intresserad när chefen rapporterar från ännu en konferens med likasinnade babblare i London, Berlin eller New York, och under fikat förtroligt förtäljer anekdoter om någon därvarande potentat.
Själv föredrar jag i praktisk mening meningsfulla arbeten, där du äger friheten att slippa se ned på eller tycka synd om någon som anses stå under dig. Ditt jobb kanske inte alltid är så kul, men du gör i alla fall nytta. Jag uppskattar den ofta något tjuriga stolthet hos arbetskamrater som växer ur vetskapen om att vi trots allt gör ett jobb som måste göras, som många andra tycker sig för fina för att utföra. Även om du råkar vara allt annat än världens roligaste människa finns säkerligen också en befriande drastisk humor i din närhet som vällustigt sticker hål på varje högfärdsblåsa.
Till de mer svårfångade inslagen hör det manuella arbetets glädje, ty den är anspråkslös och har som sådan svårt att göra sig hörd i vår skrävlande tid. Försöker du göra upplevelsen till något storslaget kommer den att gå förlorad i alldeles för högt ställda förväntningar; drömmer du fortfarande om ett klasslöst jordiskt paradis är den heller inte mycket att komma med. Men det är just sådana i ordets bästa mening enkla värden vår vilsna tid behöver hitta för att återvinna orientering.
Jag prövar så här: förutsatt att du i grunden gillar ditt jobb och har anständiga villkor formas din själ av kroppens rörelser och arbetets konkreta resultat. När allt flyter på och ingen chef lägger sig i, när du arbetar i ditt eget tempo och kroppen inte klagar, då infinner sig det manuella arbetets stillsamma glädje. Kropp och själ går hand i hand, ditt inre och yttre står i balans, och här finns kärnan i arbetarklassens kultur.
Ur det manuella arbetets erfarenheter växer ett kamratligt förhållningssätt inte bara i den politiska jämlikhetens mening, utan till tillvaron i stort. För varje sann humanist är det en föredömlig hållning, raka motsatsen till den borgerliga kulturens fisförnäma fasoner, därtill ett välbehövligt alternativ till medelklassens romantisering av teoretisk kunskap och utbildning. Som sådan förtjänar den all respekt, och i rådande läge mer än så.
För att demokratins kris ska kunna övervinnas måste respekten för det manuella arbetets kvaliteter och arbetarklassens djupt humanistiska kultur återupprättas.
Jan Lindholm
Pensionär med ett yrkesliv som skolvaktmästare och städare bakom sig
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
