Debatt Besparingar på sjukvården är inte alls nödvändiga, utan en prioritering som är skadlig och dyrköpt. Det skriver Beatrice Nordling.
”Regeringen och samarbetspartierna kommer att lägga fram en budget som kommer se till att människor inte sägs upp i den svenska sjukvården” sa statsminister Ulf Kristersson i TV4 den 10 februari. Sedan dess verkar det tyvärr som han försöker backa från löftet. Med en dryg månad kvar till att vårbudgeten framställs sjukvårdskrisen som ofrånkomlig. När kostnaderna ökar utan att nya medel tillförs leder det till effektiviseringar, det vill säga nedskärningar.
Besparingarna var nödvändiga, menade finansminister Elisabeth Svantesson i höstas. Alla måste ta ansvar för att hålla nere inflationen. Och med alla menas tydligen de som brukar få ta smällen vid ekonomiska kriser, nämligen kvinnorna. Det ska sparas i regioner och kommuner där kvinnor jobbar, och på de offentliga tjänster som framförallt kvinnor är beroende av. Det handlar om förlossningsvård, förskola och annat socialt arbete.
Över hälften av landets barnmorskor vill lämna yrket
Samma krav verkar dock inte gälla bank- och livsmedelssektorerna, som gått med rekordvinster under inflationsåren. Det är svårare att ålägga besparingskrav på privat sektor, kanske någon tänker, men inte heller mansdominerade organisationer i offentlig sektor behöver spara. Tvärtom har anslagen till bland andra Polisen och Försvarsmakten ökat rekordsnabbt de senaste åren. Helt nödvändigt kan tyckas, med tanke på våldsvågen både inom och utom landet. Men borde inte denna logik gälla även sjukvården och socialtjänsten i så fall som också väntas förebygga gängkriminaliteten och hantera dess konsekvenser?
Att kvinnor drabbas mest vid ekonomiska kriser är väl belagt i forskning. Utöver att den ekonomiska åtstramningspolitiken riktar in sig på kvinnors yrken och de välfärdstjänster framförallt kvinnor är beroende av, är det också kvinnor som tar merparten av ansvaret för det obetalda omsorgsarbete som täcker upp när det offentliga brister. Detta leder i sin tur till att kvinnor får mindre tid och ork att arbeta betalt, vilket leder till ökad ekonomisk ojämställdhet men också minskade skatteintäkter och ökade statliga utgifter till följd av ett ökat behov av garantipension och andra transfereringar.
Sveriges regioner beräknas gå med ett underskott om 24 miljarder i år, situationen är värre än under 1990-tals krisen. Enligt DN:s kartläggning planeras åtminstone 5300 tjänster försvinna i regionerna bara under 2024. Idag kom beskedet att Region Östergötland varslar 900 anställda om uppsägning. Oavsett om det handlar om konkreta varsel eller anställningsstopp blir resultatet detsamma, färre medarbetare och sämre arbetsmiljö. Anställda larmar om att de inte kan garantera en vård som lever upp till sjukvårdslagens krav om god vård på lika villkor till följd av de drakoniska besparingarna. I Lidköping och Köping har akutmottagningar lagts ner och otaliga vårdcentraler och distriktsmottagningar gör detsamma.
På Sahlgrenska i Göteborg ska antalet barnmorskor på tre förlossningsavdelningar dras ned. Forskning visar att risken för att kvinnor drabbas av allvarliga förlossningsskador och akuta kejsarsnitt ökar när personalen minskar. Allt detta kommer efter många år av nedskärningar och besparingar inom vården. En kartläggning som DN gjorde för några år sedan visade att antalet förlossningsmottagningar halverats sedan 70-talet. Samtidigt har BB i Lycksele öppnat igen efter att ha varit stängt i över ett år. Lösningen stavas inhyrd personal, något de flesta regioner infört ett totalstopp för till följd av besparingarna.
Självklart är det bättre med kända kollegor och stabila förutsättningar för vården, men detta är inte ett alternativ som erbjuds. Kanske lockar inte en fast anställning i ett jobb där lönen inte i närheten motsvarar den utbildning och kompetens som krävs och där övertid och stress är standard snarare än undantag. Över hälften av landets barnmorskor vill lämna yrket, enligt en undersökning från Svenska Barnmorskeförbundet, och i norra Sverige står regionerna handfallna när sjuksköterskor plötsligt byter till industrin där de får betydligt bättre löner och blir kompenserade för belastning och risker i arbetet.
Den goda nyheten är att det inte måste vara så här. Besparingar på sjukvården är inte alls nödvändiga, utan en prioritering som är skadlig och dyrköpt. Vårbudgeten är det verktyg regeringen har för att anpassa budgeten under innevarande år, efter förändrade förutsättningar. Ett tillskott som motsvarar regionernas beräknade underskott är absolut nödvändigt för att klara krisen inom sjukvården, även om förutsättningarna egentligen inte har förändrats. Alla visste att det skulle bli såhär, och sjukvården och
välfärden i övrigt har varit underfinansierad under lång tid.
Det är dags att regeringen tar åtstramningspolitikens effekter på allvar och satsar på kvinnor liksom de med enkelhet satsat på män under såväl pandemi som upprustning. För Sverige, i krisen.
Beatrice Nordling, chefsekonom Sveriges Kvinnoorganisationer
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
