fredagskrönika Människor ska bedömas utifrån vad de gör, inte utifrån vem man är, var man kommer ifrån eller vilken grupp man kan anses tillhöra. Det kan tyckas som ett självklart konstaterande men så är det tyvärr inte alltid idag, skriver Anders Jonsson.
Det senaste färska exemplet på det som kommit att kallas identitetspolitik är reaktionerna på Roman Polanskis film En officer och spion. Jag har inte hunnit se den, men Polanskis film om Dreyfusaffären är uppenbarligen sevärd. Den fick tolv franska Césarnomineringar och recensionerna är överlag positiva.
Roman Polanski har gjort en bra film, men vågade ändå inte närvara vid Césargalan och kritiken mot nomineringarna av filmen har fått alla styrelseledamöterna i Césarakademin att avgå.
Detta för att Polanski är den han är. En man som är efterlyst i USA för att ha haft sex med en minderårig flicka, vilket han erkände och sedan flydde landet inför hotet om eventuellt fängelsestraff. Detta hände för 50 år sedan, men trots försök har USA inte fått Polanski, som numera är fransk medborgare, utlämnad. Men i omvärldens ögon är han för evigt en våldtäktsman.
Polanski bedöms utifrån vad han är, inte för vad han gör. Den vredgade opinionen skiljer inte på film och person. Polanski är en snuskgubbe som förgripit sig på unga kvinnor och då ska hans verk inte prisas, punkt.
I takt med att breda politiska och kulturella rörelser tappat i styrka har grupper med olika identiteter växt sig starkare. En utveckling som kan få förödande effekter.
Visst är det beteende som män som Roman Polanski och Woody Allen ägnat sig åt förkastligt, men det borde inte skymma sikten för deras konstnärliga hantverk. Reaktionerna på En officer och spion är ytterligare ett exempel på den polarisering som hela västvärlden går igenom just nu. I takt med att breda politiska och kulturella rörelser tappat i styrka har grupper med olika identiteter växt sig starkare. En utveckling som kan få förödande effekter.
Som bland andra författaren Kenan Malik påpekat bygger den västerländska samhällsmodellen på upplysningsidealen om en enda mänsklighet och universella rättigheter. Politiska värderingar och en stor samsyn om vad som är rätt och fel samlade människor med olika bakgrund men med en någorlunda gemensam grundsyn. Inom politiken i socialister, liberaler och konservativa. Idag har begreppet klass fått minskad betydelse, medan kultur ökat. Bakgrund, etnicitet, kön, sexuell läggning, kort sagt identitet spelar större roll.
Det är i sin tur en förklaring till att populistiska krafter som Donald Trump i USA kan vinna presidentval och att partier som Sverigedemokraterna växer sig starka i Europa enligt Malik. Människor som känner sig undanskuffade och marginaliserade uttrycker sitt missnöje genom att stödja nationalism och främlingshat, missnöjet tar sig uttryck i en vit identitetspolitik på högerkanten.
Här hemma pekade statsvetarprofessorn Bo Rothstein redan för sex år sedan i DN hur föreställningen om universella rättigheter ifrågasätts. Han menar att identitetspolitiken bygger på att idén om opartiskhet är en chimär. Föreställningen är att personer som på något sätt avviker från majoritetsbefolkningen alltid kommer att diskrimineras av den offentliga sektorn. Slutsatsen blir att enbart kvinnor rättvist kan bedöma kvinnor, att enbart muslimer kan fatta rättvisa beslut om muslimer och så vidare. Skulle det synsättet ta över så faller grundbulten i den framgångsrika svenska samhällsmodellen samman, enligt Bo Rothstein.
Han är som vanligt drastisk i sin beskrivning av tänkbara följder av hur samhället förändras. Men häromdagen skrev Erik Lindborg, docent vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), en debattartikel i SvD som pekar i den riktning Rothstein varnat för.
Lindborg beskriver hur han gått in på Vetenskapsrådets hemsida för att se om han kan hitta pengar till sin forskning i teknisk mekanik om stötvågor i akustiska fält. Han finner då att regeringen ålagt Vetenskapsrådet att från och med i år ange i ansökan ”om köns- och genusperspektiv är tillämpligt” i den planerade forskningen.
Erik Lundborg kommer att svara nej och motivera varför det inte går att anlägga ett könsperspektiv på stötvågor i akustiska rum. Men han varnar för att forskare inom andra områden kommer att skruva till sina ansökningar för att öka möjligheterna att få pengar:
All historisk erfarenhet visar att forskning som utförs under uttalade eller outtalade förväntningar på ett visst ideologiskt innehåll blir sämre än forskning som utförs i ett friskt klimat.
Den erfarenheten gäller inte bara forskningen utan för alla områden där politiker bör nöja sig med att ange ramar. Attackerna från högerhåll mot public service och klåfingrigheten i kulturverksamheten i en del kommuner är skrämmande tecken i tiden.
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
