Att föda under en pandemi

ledare Coronarestriktionerna i samband med förlossning är begripliga, men vården och stödet som den födande erbjuds är otillräckligt när partnern inte får vara på plats. Elin Ylvasdotter skriver om sin upplevelse av att föda barn under pandemin.

“Det gör ju väldigt ont, men jag har ju det ändå väldigt bra. Jag tänker på alla kvinnor som får föda barn under vidriga förhållanden. Mig är det inte synd om! Jag har det så bra!”. Lustgasångorna fick mig att gråta av tanken på alla de kvinnor som föder barn under omänskliga omständigheter. Jag kände mig så tacksam för att livets orättvisa lotteri placerat mig just i Sverige.

Nästan tre år senare föder jag barn igen. Nu råder pandemi och gravida bedöms som riskgrupp. Att vara gravid innebär i normala fall en stor oro. Allt detta förvärras när ett otäckt virus sprider sig i samhället. Jag och min familj håller oss i karantän. Partners får vara med på förlossning, men vid minsta förkylningssymptom får man vända i dörren. De får enligt restriktioner dock inte vara med på BB, (annat än när det är medicinskt motiverat). Inte heller får man följa med på ultraljud, MVC och undersökningar under graviditeten, och inte heller till BVC.

Naturligtvis förstår och accepterar jag dessa restriktioner. Det är en viktig del i att begränsa smittspridningen och att på så sätt skydda både patienter och personal. Men samtidigt säger det ju en del om hur man ser på både graviditet och förlossning, att det just är den födande kvinnan som är patienten och eventuell medförälder eller stödperson är mindre viktig. Trots förståelsen för restriktionerna, skaver det. Man är sällan så skör, orolig och euforisk som när man är gravid eller föder barn. Behovet av vård och omsorg är enormt under förlossningen, men också under graviditet och vid eftervård.

Men där kan man ha lite olika synsätt, så att säga. “Det känns som att 80- och 90-talister är otroligt självcentrerade och har blivit curlade, och de tycker att de ska ha all hjälp i världen”. Det sa Susanne Erichsen, undersköterska, i en intervju. Kanske är det en enorm trötthet efter en vår som inte liknar något annat som framkallar detta uttalande, men när jag ligger med mitt nyfödda barn på bröstet slår orden ändå ganska hårt mot mig.

Jag blodade ner en hel toalett medan min bebis grät i sin säng.

När förlossningen var över och vi skulle till BB fick den nyblivna pappan säga hejdå till sin bebis och nyförlösta fru i en hisshall. Jag kunde knappt gå, men där fanns ingen som kunde stödja mig. Jag uppmanades att gå på toaletten, där den lilla plastsäng bebisen ligger i knappt fick plats. Ingen hade möjlighet att passa min bebis. Jag blodade ner en hel toalett medan min bebis grät i sin säng.

Min man ligger vaken på ett hotellrum. Han kan inte sova, han vill vara nära och ge omvårdnad men kan inte. Personalen var fantastisk, men hade inte fantastiska förutsättningar. Helt plötsligt ska personalen också göra det partners/stödpersoner annars gör. Men en redan ansträngd personal har inte den tiden när mer akuta saker stressar på.

Det är en situation som varken är bra för den födande, personal eller eventuell medförälder. Och det är klart att man klarar det, man har inte så mycket till alternativ, och vi måste göra allt vi kan för att bekämpa covid-19. Men en förlossning är så mycket mer än smärtlindring, det är en fysiskt och psykiskt omvälvande upplevelse för alla inblandade.

Vid båda mina förlossningar har jag känt mig trygg och tacksam. Trots rådande pandemi fick jag vad som på många sätt blev en drömförlossning. Imponerande är ett alldeles för milt uttryck. Om det är något coronapandemin har lärt oss är det hur oerhört beroende vi alla är av en välfungerande vård. Eller ja, nästan alla.

Region Stockholm tänker, trots pandemi och den så kallade “vårdskulden”, ändå fortgå med varsel av läkare och sjuksköterskor. Är det tacken vårdpersonalen får efter deras fenomenala insatser denna vår? Ena stunden är de hjältar, för att sedan bli avskedade. Det är så idiotiskt att man häpnar.