Att hantera oro under osäkerhet

Debatt Hur hanterar vi risken att det blir krig i Sverige? En bra start vore nog att tona ned viljan att göra partipolitik, skriver Rolf Å Gustafsson.

När överbefälhavaren säger rent ut vad alla redan borde inse – att det kan bli krig (även) i Sverige – så tolkar några det i ett kortsiktigt och (nästan) bokstavligt perspektiv. Man blir omskakad, rädd och ser militärer på gatorna. Andra vill ifrågasätta och börjar tolka ÖB:s motiv. Vad driver honom? Är det alla militärers hemliga dröm som nu går i uppfyllelse? Och en debatt kommer igång enligt nutida modell. Tacksamma polemiska möjligheter öppnar sig. Snart har vi en polariserad debatt om debatten. Alla slags politiska influerare måste profilera sin position.

De flesta är dock egentligen överens om att det var Putin som startade kriget – det går att konstatera relativt lätt – och naturligtvis kan detta i värsta fall leda till fler krig. Det står också klart att så gott som ingen vill ha detta (eller något annat) krig.

Svenska myndigheter och tongivande politiska ledare måste hantera en stor och hotande oro under osäkerhet

Ingen kan dock veta vad ryska statsledningen vill, vad de förmår och hur andra kommer att reagera (och vilka förmågor de har). Det ligger i sakens natur bland annat därför att Putin och alla andra i ett krig gör allt för att hemlighålla och desinformera. Svenska myndigheter och tongivande politiska ledare måste således hantera en stor och hotande oro under osäkerhet. Tilliten till statsledningen är dock möjligen lite sargad i kanterna efter alla gamla (förmodade och/eller verkliga) ubåtskränkningar och senare bedömningar att Putin inte skulle börja kriga.

Gör nu tankeexperimentet att se situationen som att en läkare/expert (svenska statsledningen) står inför uppgiften att diagnosticera en sjukdom som hotar att ta livet av en patient (medborgarna). Det enda man i utgångsläget kan vara säker på är att man inte kan vara säker på någonting. Även om läkaren sannolikt har en mer upparbetad och närmare relation till sin patient än vad svensk statsledning har till sin befolkning, så kommer båda situationerna att genomsyras av en svårbemästrad kombination av osäkerhet och oro. Vad är det rimligt att läkaren säger och gör?

Till den orolige patienten som har indikerande symtom är det nog inte så klokt med;

– Jadu, Nilsson, min bedömning är att du antingen har cancer eller ALS. Så småningom får vi se.

Till den synbarligen friska, glada och symptomfria patienten bör hen undvika;

– Jadu, Nilsson, folk i gemen lyssnar inte på hälsoråd och många ser sig som odödliga, men jag ska göra mitt jobb och fixa en ordentlig undersökning, för man vet ju aldrig…

Till den bortskämda, ständigt klagande simulanten är det nog frestande, men ändå dumt med budskapet;

– Jadu, Nilson så här kan du inte hålla på. Du mår dåligt och förbrukar onödigtvis skattemedel. Jag tänker inte göra någon undersökning, här får du en remiss till psykiatrin!

Eller i värsta fall;

– Jadu, om du ger mig mer pengar kan jag inte bara förebygga, utan också diagnosticera och bota det slags problem du upplever.

Om du oroar dig för att du har en allvarlig, kanske livshotande, sjukdom, så har du inte bara ett problem. Du står inför två problem: Både den farliga sjukdomen och problem med oro, ångest och kanske galopperande desperation. Det är dessutom ofta osäkert vad som är värst: Den objektiva problematiken som ibland delvis kan diagnosticeras och motverkas, eller de subjektiva aspekterna som handlar om känslor, kultur, oro och sådant som varken en läkare eller staten får bestämma över i vår typ av samhälle.

Det finns en parallell mellan en läkares och en statslednings situation: Läkaren måste noga överväga sin kommunikation för att inte situationen ska spåra ur. Hen har därför (idealt sett) både träning och erfarenhet i den svåra konsten för att genomföra lyhörda – men informerade och informerande – samtal om svåravgränsade hot av livsavgörande karaktär. Och där ena parten förutsätts ha bättre överblick och större kunskap än den andra. Likheterna hänför sig till det faktum att vad man säger och hur man uttrycker sig –”signalerna ” från svensk statsledning – kommer att initiera dolda och såväl oförutsägbara som okontrollerbara processer. Skillnaderna ligger i träning, erfarenhet, närhet och kanske framförallt den tänkta demokratiska grundstrukturen. Statsledning ska ju genomsyras av öppenhet, ömsesidighet, och kompromissförmåga. Dessutom är det grovt olämpligt att agera som om man själv alltid vet bäst.  Mycket sällan genomgår de ansvariga en praktisk och teoretisk träning i och för sina sammansatta uppgifter. Med dessa förutsättningar ställs det stora och mycket speciella krav på dem som har att hantera storskalig oro under ytterst svårbedömda förhållanden.

För det första blir det viktigt att offentligt erkänna den avgörande osäkerhet som uppstått; att vi helt enkelt inte är vana att ”parlamentera” med varandra om sådant som krig, krigsliknande situationer och andra hotande katastrofer. Vi saknar ord, begrepp och praktisk erfarenhet av sådant. Detta gäller också de formellt ansvariga som tvingas att utnyttja sina beslutsbefogenheter.

För det andra kan vi alla göra varandra en tjänst genom att visa respekt för den grundläggande osäkerhet som råder. Brist på praktisk erfarenhet och mental förberedelse är möjligen pinsam, men det blir bara värre om utpekande av syndabockar och gradering av inkompetens blir viktiga tema.

För det tredje kommer det inte att hjälpa att helt fokusera på det primära objektiva hotet. Det är i varje fall ingen bra idé att bli osams om vem som har rätt diagnos. Alla befinner sig i osäkerhet. Det är antagligen möjligt att fördjupa och förbättra diagnosen, men tvärsäkra och ”skarpa” ställningstaganden om hur grundproblemet ser ut bör tonas ned.

För det fjärde är det önskvärt med en slags ”split vision”. Det fortsatta utforskandet av problematikens objektiva sidor måste fortgå samtidigt med att ansträngningarna att begripa subjektiva aspekter ökar. Vem blir rädd och varför? Vem känner sig olika grupper mest hotade av? Vilka olika sätt att hantera beslutsfattande under osäkerhet går det att uppbringa? Hur kan vi undvika handlingsförlamning?

En bra start vore nog att tona ner viljan att göra partipolitik. En viktig del av det externa hotet är ju just sådana halvsanningar och manipulationer som ofta driver vardaglig partipolitik. Gemensamma frågor är mer adekvata än ”skarpa uttalanden” om primärproblemet. Att vara rädd, osäker och handlingsförlamad är ingen skam. Ett gemensamt utforskande av det okända – och en gemensam samling kring de få ovedersägliga observationer många ändå kan enas kring – är nog en bättre väg framåt än gängse uppvisningsdebatter.

Rolf Å Gustafsson, Författare och pensionerad professor i sociologi