Att hitta friheten innanför murarna

Gästkrönika Under ett halvår fick sex intagna män, alla dömda för grova brott, lära sig uttrycka känslor i skrift. Magnus Utvik, som ledde skrivcirkeln, berättar om vad som hände inne på anstalten.

Det är en tisdag i slutet av september 2019. Jag parkerar bilen utanför anstalten i Mariefred, fem mil utanför Stockholm. Jag ska leda en skrivcirkel med sex intagna män mellan 29 och 58 år. Alla är dömda för grova brott: mordförsök, knarksmuggling, misshandel, väpnat rån. Muren runt anstalten är fem meter hög. Innanför muren finns ett lika högt staket. Ingen har rymt från anstalten sedan 2004. Varje intagen har en cell på sju kvadratmeter utan toalett och sitter inlåst i cellen tolv timmar per dygn.

Jag har skjorta, kavaj, nyputsade skor och portfölj när jag går igenom säkerhetskontrollen. Männen som ska gå skrivcirkeln har alla Kriminalvårdens mjukisbyxor och slitna, grå tröjor. De ska lära sig att skriva noveller, poesi, anslag till en roman och framför allt lära sig uttrycka känslor i skrift. Svårt men inte omöjligt. Det är i alla fall det jag intalar mig. Men egentligen är jag mer än nöjd om inte skrivcirkeln urartar och jag blir hotad. Jag har blivit varnad av fängelseledningen.

Skrivcirkeln hålls i ”Visionsrummet”. Ljuset strilar in genom det gallerförsedda fönstret. Jag presenterar den första uppgiften: ”Vad tänker du på när du hör ordet svek?” Några sekunder av tystnad innan sex vältränade ryggar böjer sig över varsitt papper och börjar skriva. Mats, 58 år, är den första som läser sin text högt: ”När jag hamnade i fängelse, då svek jag mina barn. Jag ångrar mig så mycket.”

Vi hinner träffas fjorton gånger innan skrivcirkeln avbryts. Men då har vi åkt en lång väg tillsammans. Ingen vill sluta.

När Mats läser händer något. Det är som att vrida om nyckeln och starta bilen. Plötsligt är skrivcirkeln igång. Min nervositet släpper. Jag åker med och ser landskapet ändras utanför. Under veckorna som går betar vi av femton övningar. Internerna skriver och läser högt sina texter. Ingen dömer någon. Allt är öppet. Alla är sårbara. En skrivuppgift håller vi på med i flera månader: ”Kriminalkommissarien”. Internerna ska skapa en supersnut, kvinna eller man som har en klok kollega, en fobi, ett olöst fall som hen brottas med och en mardröm som ständigt återkommer. Varje vecka tar jag emot handskrivna texter om kriminalkommissarien.

Vi hinner träffas fjorton gånger innan skrivcirkeln avbryts av corona-epidemin i mitten av mars 2020. Men då har vi åkt en lång väg tillsammans. Ingen vill sluta. Inte jag. Inte David, Kim, Victor, Mats, Jakob och Filip.  Frågan är hur långt vi har kommit? Jakob som upptäckte skrivandet i en cell på Kumlabunkern, uttrycker det i en text: ”Att skriva är ett verktyg, en nyckel. Det tar mig in i en helt annan värld där jag kan bestämma själv. Jag är helt enkelt fri.” För Victor är skrivandet ett sätt att avreagera sig, att berätta hur han mår. När Victors pappa dör får jag en lång text om hans kärlek till sin pappa. När Filip skriver ser han sig själv utifrån: ”Det är nästan som en konversation med mig själv.” Kim som har dömts till döden i Thailand, suttit nio år i ett ökänt fängelse och nu avtjänar resten av sitt straff i Sverige, skriver för överleva mentalt. David har blivit en modigare människa: ”Jag har förlorat mitt stora ego här i fängelset. Jag är inte rädd längre att skriva till alla jag älskar och säga just det.” Är det så konstigt att alla vill fortsätta skrivcirkeln?

När jag tar avsked från deltagarna slår det mig att det är en ny identitet flera av dem söker. Ett ”jag” som inte bygger på brottet de är dömda för. De vill vara ”någon” och denna någon är en skrivande människa. De vill ha modet och styrkan att kunna säga: ”Jag och alla andra som skriver, delar samma ensamhet och glädje. Samma ångest och – samma frihet.”

Magnus Utvik är kommunförfattare i Strängnäs och redaktör för boken Friheten innanför murarna – texter från anstalten i Mariefred (2020).