Det förebyggande arbetet på arbetsplatserna måste bli bättre. Minns att det är människoöden – inte siffror – som skyfflas runt, skriver Carina Wellton och Lisbeth Forsberg, Solrosuppropet.
Allt större andel av de sjuka får sin sjukpenning och sjukersättning indragen, rapporterade Dagens Nyheter förra veckan.
Detta bekräftar våra misstankar. Solrosuppropet har anat denna utveckling eftersom alltfler kontaktar oss och berättar att deras läkarintyg inte godkänns. I Dagens Arena säger LO-utredaren Kjell Rautio att det är problematiskt om Försäkringskassan skärper sin praxis utan att det sker någon förändring av lagen: »De sjuka riskerar då att inte få en likvärdig behandling, det vill säga att det beror på vilken handläggare du får om du blir beviljad ersättning för nedsatt arbetsförmåga.«
Vi tror inte alla avslag är ogrundade – men då ökningen är så markant måste man ändå koppla ihop regeringens ambition att sänka sjuktalen med utfallen. De som tidigare legat och vägt bedöms nu oftare som arbetsföra. Vår undran är om det är rimligt att man bara efter sex månader kan tvingas byta jobb och var på arbetsmarknaden sjuka ska hitta sin plats?
Sverige har en fluktuerande sjukförsäkring och ingen verkar riktigt förstå varför. Nya regler i försäkringen påverkar inte så mycket och om de gör det är det bara kortsiktigt. Inte heller verkar utnyttjandet av sjukförsäkringen med någon tydlighet följa hög- eller lågkonjunktur.
Vad man däremot kunde se sist sjuktalen stack iväg, i slutet av 80-talet och början på 90-talet, var att organisationer slimmades, arbetstempot och arbetsbördan ökade. Dessutom hade man en dåligt fungerande sjukvård och rehabilitering. Tidspress, oro och tunga pass leder i många fall till sjukskrivning. Det är här man ska sätta in individuella insatser – inte generella.
Det förebyggande arbetet på arbetsplatserna är en viktig dellösning. Mellan 1 januari 2005 och 31 december 2006 hade arbetsgivarna ett medfinasieringsansvar. Resultaten av det är inte ordentligt utredda men vad man kan se är att längden på sjukskrivningarna inte påverkades, men omfattningen på sjukskrivningarna påverkades positivt. Ökade möjligheter att få rehabilitering och ökat uttag av rehabiliteringspenningen märktes under perioden.
En annan god effekt var att rehabiliteringen och insatserna började nå de som sällan annars nåddes, det vill säga. de unga, de äldre och arbetare på arbetsplatser med mindre än 50 anställda. Det verkade särskilt gynna kvinnor på stora arbetsplatser. Man såg också att arbetsgivarna arbetade mer aktivt med arbetsplatsanpassning och rehabilitering vilket var en stor del av intentionen med reformen.
Här finns en del att lära och ta efter om man vill att folk ska förbli friska, arbeta efter förmåga och dessutom återfå arbetsförmåga och hälsa. Det är beklagligt att arbetsgivarna nyligen slapp undan de ekonomiska incitamenten som var på förslag från regeringen. Vilken reell press på arbetsgivarna kan vi räkna med? Kanske är det hos arbetsgivarna man ska öka kontrollerna och stärka tillämpningen av redan befintliga regler?
Att kasta ut människor ur sjukförsäkringen minskar inte antalet sjuka, bara antalet som får ersättning. Försäkringskassans uppdrag är inte att sänka sjuktalen – de ska administrera sjukförsäkringen på ett rättssäkert sätt och vi önskar att myndigheten följer upp de som nekas ersättning. Är de inte i arbete eller inskrivna på Arbetsförmedlingen är det viktigt att veta hur de försörjs – genom försörjningsstöd, anhöriga, annat?
Minns att det är människoöden vi pratar om och inte siffror som ska skyfflas runt.
Carina Wellton, ordförande för Solrosuppropet
Lisbeth Forsberg, Solrosuppropet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
