Att kompromissa är inget förräderi

Det är på något sätt som att samarbete och samförstånd i dagens upphetsade medieklimat har blivit liktydigt med svek och förräderi. Så är det förstås inte.

Ett julklappstips i sista stund är boken ”Svensk Politik” av Per T Ohlsson, krönikör i Sydsvenskan. Med sina 608 sidor en bastant men fascinerande historielektion.

Hans tes är att vi lever i besinningens land. I det avgörande ögonblicket väjer vi undan från konflikt och våld: ”Också vid de tillfällen när de sakliga konfrontationerna varit som hårdast … har samförståndet vibrerat som en spröd underton i debattens muller”.

Det är ju lätt att retas med Per T, men det är inte meningen, för han har faktiskt helt rätt i sin historieskrivning. Frågan är bara varför vi inte hör den här spröda undertonen just nu.

Det är på något sätt som att samarbete och samförstånd i dagens upphetsade medieklimat har blivit liktydigt med svek och förräderi. Men vi som varit med ett tag, och kanske blivit en smula mossiga, har ju hunnit läsa dansken Alf Ross bok ”Varför demokrati”.

I den kan man lära sig att det finns ingenting av uppgivenhet eller kapitulation över den politiska kompromissen. Bara den kan framgångsrikt kompromissa som vet exakt vad han eller hon själv vill.

Den gamle socialdemokratiske partisekreteraren Sten Andersson lärde ut sin tumregel: Trofast om målen, trolös om medlen. Då kan man efter en kompromiss gå till sina egna, säga: Vi fick inte allt, men vi fick en del, och ni kan ju se att vi är på rätt väg.

Av detta lär vi att det kan gå illa om man är trolös också om målen, och om man slutat upp att gå till det egna partifolket och stämma av vad man gör.

I höstens tumult har många snöat in på att det skulle vara nödvändigt att kompromissa bara därför att det finns ett visst 13-procentsparti i riksdagen. Men det är historielöst. Det har nästan alltid förekommit samförstånd över blockgränserna i svensk politik, även utan extremister i riksdagen, oftast för att vi haft minoritetsregeringar.

De senaste valperiodernas fördummande blockpolitik är undantag snarare än regel i svensk politik. Det finns förmodligen massor av oberättade historier inifrån alliansen om hur en överdriven lojalitet med blocket gör att man pumpar upp röstläget på ett konstlat vis.

Den tyske politiske filosofen Max Weber menar att det av en demokratisk politiker krävs tre egenskaper: Passion, förmåga att ta ansvar, och en känsla för proportioner. Annie Lööf har ju passion, men hur är det med känslan för proportioner?

Slutligen, en klok men oskriven politisk tumregel är att gamla partiledare helst bör knuffas utför ett stup, om de inte själva begriper att de ska hålla klaffen och sköta sina kossor. Bortsett från underhållningsvärdet, finns bara förlorare i sådana framträdande.