Ledare Hur gärna Lena Andersson med flera vill tro att relationen mellan sexköparen och den prostituerade är jämbördig, så vittnar verkligheten om den totala motsatsen. Att »tredje part« bestämmer att ingen får slå mig, sälja mig, våldta mig är inte moralism. Det är det som skiljer ett anständigt samhälle från ett helvete.
Strax efter att Paolo Roberto åkt fast för sexköp, tar kommunstyrelsens ordförande i Kungsbacka Hans Forsberg (M) beslutet att besöka en bordell och åker sedan också fast. Alla slags män köper sex, men Roberto och Forsberg har flera av sexköparens klassiska karaktärsdrag: framgångsrik man med god inkomst, stabila familjeförhållanden och bra förutsättningar i livet.
De allra flesta var snabba med att fördöma detta och en debatt om sexköp har blossat upp. Det verkar råda hyfsad konsensus om att mäns köp av kvinnors kroppar är något att fördöma. Men det finns ju undantag. Författaren Lena Andersson, som varit en av Jean-Claude Arnaults främsta försvarare, var snabb med att kämpa för prostitutionens rätt att få existera. Hon hävdar att själva betalningen gör relationen mellan sexköparen och den prostituerade jämbördig. Andra ställer samma fråga: handlar det inte om tjänster och gentjänster, vad är problemet med att betala för sig? Är det inte som att köpa städning? Det kan förstås vara individuellt, men för mig är det i alla fall stor skillnad på sex och städning.
Liberaler likt Andersson (inte alla liberaler dock), vill ofta diskutera spörsmål på en principiell nivå, och inte på en empirisk. Det beror helt enkelt på att empirin ofta bevisar att deras tankegångar inte fungerar i verkligheten, vilket även gäller frågan om prostitution.
Ursäkta mig, men jag är tacksam att det finns en lagstiftning som reglerar vad någon annan får göra med »mitt utrymme«.
De flesta som säljer sex är utsatta för människohandel och trafficking. Slaveri, helt enkelt. Tydligen är det naivt att tro att vi 2020 är överens om att slaveri tillhör historiens skräphög. Kvinnorna vittnar om våld och vedervärdiga män, och kommer nästan alltid från extremt utsatta miljöer i Sverige eller från utlandet. Dessa kvinnor skulle göra vadsomhelst för att slippa sälja sex. Männen har allt maktövertag eftersom vi trots allt lever i ett patriarkat.
Själva pengen, som Andersson menar gör maktrelationen mer balanserad, gör snarare relationen än mer ojämlik. Många kvinnor som säljer sex vittnar just om att transaktionen gör att männen tror att de har rätt att göra vad de vill. Han äger henne, helt enkelt. Det är verkligheten, hur gärna Andersson med flera vill tro att ömsesidighet och samtycke kan köpas för pengar. Sexköp handlar om makt, inte om »köttklumpar och hudflikar som skaver mot varandra« (Anderssons ord). Att köpa sex är att köpa en våldtäkt.
De som vill legalisera sexköp, med argumentet att detta skulle skydda utsatta kvinnor, har också verkligheten emot sig. Vi kan ta Tyskland som exempel, som har några av de mest liberala prostitutionslagarna. Sedan 2002 är prostitution jämställd med andra yrken, något som ofta används som exempel i den svenska debatten. Argumenten var att detta skulle skydda kvinnor och att trafficking skulle upphöra. Så blev det inte.
Istället vittnar polisen, människorättsorganisationer och kvinnorna själva om en fruktansvärd situation. Utbudet kunde heller inte matcha efterfrågan. För att tala klartext: det fanns inte tillräckligt många kvinnor i Tyskland som ville sälja sex. Tydligen var inte prostitution som vilket annat yrke som helst, när kvinnor får välja. Men mäns önskemål går ju som bekant före kvinnors. Så vad hände? Handeln med kvinnors kroppar ökade, närmare 90 procent kommer från några av Europas fattigaste länder. Idag sker är det fler kriminella som tjänar pengar på prostitutionen jämfört med innan lagstiftningen ändrades 2002. Nu höjs röster i Tyskland för att införa den svenska sexköpslagen.
»Vem som får beträda ens utrymmen, och bevekelsegrunderna för det, ska inte avgöras av tredje part«, skriver Andersson. Ursäkta mig, men jag är tacksam att det finns en lagstiftning som reglerar vad någon annan får göra med »mitt utrymme«. Vem som helst får inte göra vad som helst med mig och min kropp. Tredje part får hemskt gärna bestämma att ingen får slå mig, sälja mig, våldta mig. Är det moralism? Knappast. Det är det som skiljer ett anständigt samhälle från ett helvete.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.