Att låta högern attackera från vänster

ledare Allt fler anser att Sverigedemokraterna har bäst politik även på andra områden än invandringen. Det vore en historiens ironi om Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten för att väljarna föredrar satsningar på välfärden framför skattesänkningar för höginkomsttagare.

För mindre än ett år sedan röstade Sverigedemokraterna igenom Moderaternas och Kristdemokraternas budget. När de nu presenterar sin budgetmotion försöker de låta som mer sossar än sossarna själva. Enligt Fredrik Olovsson (S), ordförande i finansutskottet, visar detta att SD ”säger det de tror att folk vill höra för tillfället”. Han har av allt att döma rätt. Men vad som borde oroa både socialdemokrater och företrädare för andra partier är något annat: det verkar fungera.

I Aftonbladet/Inizios nya mätning ligger SD topp tre i fem av nio undersökta politikområden. Hos SVT/Novus ser det än bättre ut för partiet som fram till nyligen ansågs vara ett enfrågeparti – där kommer de på prispallen i nio av de tio frågor som är viktigast för väljarna.

Rapporterna om eftersatta behov i kommunerna står som spön i backen. Välfärden brister. Det är rimligt att anta att folk för tillfället vill höra att välfärdssatsningar går före skattesänkningar för höginkomsttagare.

Januariavtalet motiverades från början med att alternativet hade varit värre. Det är ingen bra grund att bygga politiskt engagemang och entusiasm på.

Det brukar vara ett socialdemokratiskt slagord. Men genom januariavtalet har regeringen till stora delar bundit sig till en politik som inte förmår möta de akuta behoven. Det motiverades från början med att alternativet hade varit värre. Det är ingen bra grund att bygga politiskt engagemang och entusiasm på. Och svårare blir det ju längre tiden går.

Alternativet att göra en Annie Lööf och lämna över 73 punkter till Ulf Kristersson – om ni för vår politik så får ni regera, utan stöd av SD – prövades aldrig. Åtminstone inte så att vi väljare fick se det.

Att hålla Sverigedemokraterna borta från allt politiskt inflytande är givetvis mycket värt. Och som DN:s ledarsida påpekar så skulle även ett konservativt regeringssamarbete främst grundas på viljan att stänga ute ett annat parti från makten.

Men att betala med nyliberala reformer kan visa sig kostsamt. Nu markerar Kristdemokraterna att satsningar på välfärden är mer angelägna än att slopa värnskatten. SD håller med dem och vill dessutom dra ner på avbetalningarna på statsskulden för att ge mer pengar till kommunerna.

Det är smart spelat av de konservativa partierna. Att högerpartier kritiserar regeringen från vänster kan vara förödande för S. Man kan, som Olovsson, anmärka att andra kostnader vältras över på kommunerna. Men så länge regeringen inte lyckas säkra välfärden lämnar man den flanken öppen.

Som flera påpekat behöver partierna bakom januariavtalet noga fundera igenom sina prioriteringar. Ingen av dem vinner på att regeringen framstår som oförmögen att hantera brännande utmaningar. Och om de nu förenas av ambitionen att begränsa SD:s inflytande borde de oroas av Novusundersökningen där SD anses vara näst bästa parti i fråga om pensionerna, och tredje bästa – efter KD – vad gäller äldreomsorg och sjukvård.

Inom socialdemokratin talade många efter att januariavtalet slutits om behovet av att skilja mellan parti och regering. Regeringen skulle göra vad den måste. Partiet skulle samtidigt opinionsbilda och kampanja för vad man vill. Vi har ännu inte sett det hända. Om partiet skulle drista sig att lansera en linje som skiljer sig från regeringens så verkar det just nu mest troligt att det blir i syfte att ytterligare begränsa invandringen. Men fördelningspolitiken, arbetslivets villkor, möjligheterna till en aktiv ekonomisk politik – är inte det mer angeläget? Att på allvar göra upp med marknadiseringen av välfärden i allmänhet och skolan i synnerhet? En ny grön deal, för en schysst klimatomställning?

Som det ser ut nu riskerar Stefan Löfven att förlora regeringsmakten 2022 för att folk alltför gärna ville höra om satsningar på välfärden.