Ledare Britterna har lämnat EU, men fortfarande kvarstår en viktig pusselbit. En existentiell fråga för såväl EU som för Storbritannien och Boris Johnson: utformningen av handelsrelationen. Konsekvenserna är svårförutsägbara. Bland annat för att det på ena sidan förhandlingsbordet sitter en populist.
Så var det då dags igen. Hösten 2020 kommer nog att påminna lite om hösten 2019, som var en enda lång dragkamp mellan EU den brittiska regeringen. Alla medel verkade tillåtna.
Boris Johnson hade under sommaren 2019 ersatt Theresa May som partiledare och premiärminister och nu skruvade han upp tonläget och höjde insatserna. Han fick till och med drottning Elizabeth att godkänna en förlängd semester för parlamentet så att regeringen skulle kunna runda parlamentet och trumfa igenom utträdet. Agerandet var oroväckande och uppseendeväckande.
Plötsligt var det som om tidigare accepterade demokratiska principer i stridens hette bara kunde överges. Det demokratiska Storbritannien skakade till, och har nog inte hämtat sig riktigt än. Beslutet överprövades emellertid av högsta juridiska instans och parlamentet återinträdde i tjänst. Till sist och efter många om och men, via ett sent nyval då Boris Johnson fick sin nödvändiga majoritet i underhuset, fick Tory igenom ett omförhandlat brexitavtal i en omröstning i parlamentet i slutet av 2019.
Ett drygt halvår senare ska nu de framtida handelsrelationerna mellan EU och Storbritannien fastställas. Men det ser dystert ut på förhandlingsfronten. Britterna har förstås lämnat EU, Union Jack har halats i Bryssel. Men hela 2020 är ändå en så kallad övergångsperiod, då den sista pusselbiten skulle komma på plats, det vill säga frågan om handelsrelationerna mellan britterna och EU. Allt pekar nu på att det inte blir något frihandelsavtal.
Om det inträffar blir det en historisk prestigeförlust för de konservativa.
I grunden är britterna djupt ovilliga att acceptera att EU sätter upp regler, standarder och ramverk för handel i den inre marknaden. Medan EU inte är berett acceptera att britterna skulle få fördelar (om dom inte behöver följa dessa regler) i förhållande till de andra medlemsländerna i EU. För EU är detta en existentiell fråga och en position som Bryssel måste hålla fast om inte hela unionsbygget ska kapsejsa. Särskilt laddat är förstås att britterna varit medlemmar i snart 50 år.
Till saken hör också att det politiska läget inte ser så bra ut för Boris Johnson. Förtroendesiffrorna har dalat. Coronahanteringen har lämnat mycket i övrigt att önska. Den hårda nedstängningen har kostat. Under andra kvartalet föll BNP i Storbritannien med 20,4 procent. Jämfört med 8,6 i Sverige. Samtidigt som smittspridningen inte har avtagit utan snarare eskalerat under senare tid. Och nu är det dags för nya restriktioner.
Boris Johnsons oberäkneliga stil attraherar många, men har också slagit tillbaka mot honom under senare tid. Regeringen har verkligen inte agerat särskilt kompetent i den här processen. Han var själv allvarligt sjuk i corona. Och den nye Labourledaren Keir Starmer har vunnit flera bataljer i underhusets frågestunder. Ovanpå allt detta vill den brittiska regeringen göra ett antal ändringar i det avtal som slöts med EU förra året och som parlamentet då sa ja till.
Bakgrunden är bland annat att Boris Johnson, för att driva igenom brexit innan årsskiftet 2019–2020, samtidigt accepterade en överenskommelse som han tidigare var emot. Nämligen att Nordirland skulle bli kvar i den inre marknaden och att gränskontrollerna skulle förläggas vid överfarterna mellan Nordirland och resten av Storbritannien. Allt för att undvika en hård gräns mellan Nordirland och Irland, vilket hade kunnat hota den bräckliga freden på Nordirland.
En sådan lösning skulle förmodligen leda till att Nordirland på sikt glider bort från Storbritannien. Om det inträffar blir det en historisk prestigeförlust för de konservativa. Det vill nog inte Boris Johnson medverka till. Det är synnerligen ovanligt att en regering ensidigt ändrar ett ingånget avtal, särskilt mitt i en besvärlig förhandlingsprocess som rör samma avtal. Alla fem tidigare brittiska premiärministrar (tre av dem konservativa) som är i livet kritiserar nu Boris Johnsons agerande. Det är att betrakta som uppseendeväckande, ja sensationellt och förstås mycket allvarligt.
Med intill visshet gränsande sannolikhet kommer det nu inte att bli något frihandelsavtal mellan EU och Storbritannien. Världen går väl inte under för den sakens skull. Konsekvenserna är ändå svårförutsägbara. Handel mellan EU-länderna och britterna kommer under alla omständigheter att bli mer komplicerad, medföra tidsförluster och ökade kostnader i form av tullar. Storbritanniens internationella anseende är väl inte på topp, men får sig nog ytterligare en allvarlig knäck om eller när förhandlingarna kraschar. Det är uppenbarligen ett pris Boris Johnson är beredd att betala.
I kalkylen ligger säkert i så fall också att partiet återigen kan piska upp och dra nytta av de starka EU-kritiska underströmmarna i landet som alltid backas upp av de brittiska medierna. Något kanske kan få upp Boris Johnsons opinionssiffror igen. Allt detta är väl bara ännu ett tecken i tiden, men har förstås sina särskilda brittiska nyanser.
Efter finanskraschen har förutsättningarna för politiken förändrats. Tory genomdrev en hård besparingspolitik efter att man tog makten 2010. Vilket har slagit hårt mot många britters ekonomi och välfärd. Missnöjet med politikerna ökade inte minst efter avslöjandena om att många parlamentariker hade utnyttjat bidragssystemen för egen vinning. Och ovanpå allt detta kunde Nigel Farage och UKIP sätta dagordningen med sin EU-kritik, främlingsfientlighet, nationalism och högerpopulism.
Det vore orättvist att jämföra Boris Johnson med Donald Trump. Samtidigt är det uppenbart att även den brittiska politiken påverkats och förändrats av tidsandans högervindar. Det är inte någon tillfällighet att Boris Johnsons chefsrådgivare heter Dominic Cummings. Han var kampanjledare för brexit under folkomröstningen. Den tidigare partiledaren för Tory David Cameron har beskrivit Cummings som »maoist«. Men en maoist på högerkanten. Maos budskap under kulturrevolutionen var »bombardera högkvarteret«.
Nu sitter »maoisten« Dominic Cummings i högerkvarteret på 10 Downing Street och odlar regeringens antietablissemangsretorik. Den riktas framför allt mot Bryssel och Parlamentet. När den hållningen styr regeringens agerande finns inte något utrymme för kompromisser. Därför kan ingångna överenskommelser plötsligt överges.
Allt för att hålla liv i och odla djupt rotade brittiska myter, som låter berätta allt är EUs fel, allt är Bryssels fel och ja, allt är Kommissionens fel. Det skulle inte förvåna om den strategin kan öka opinionsstödet för Boris Johnson under något halvår framöver. Men för populisten gäller det då att fortsätta på samma väg och rentav snäppa upp retoriken ännu lite mer. Allt för att skylla på någon annan och skyla över sina egna tillkortakommanden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
