Att önska det värsta av världen

VARDAGSKRÖNIKA Rättfärdighet och tunnelseende höll på att göra mig till en lögnare. Fotarbete på fältet och research blev räddningen, skriver Alicia Heimersson. Följ med när Dagens Arenas reporter söker upp sanningen om de nattliga fågelskriken.

Som journalist önskar jag ofta det värsta utav världen. Det är hemskt, men sant. Det finns få grejer en journalist går i gång på så mycket som missförhållanden. Ett tveeggat svärd – För att kunna blottlägga missförhållanden måste missförhållandena finnas. Oegentligheter som jag som människa, medborgare och mamma helst inte sett fanns alls.

Det är en inre motsättning de flesta journalister känner igen och hos mig väcktes den nyligen till liv när jag efter ett löst tips gav mig ut i natten för att göra research.

Tipset handlade om ett nattligt fågelskrik, inspelat för att EU-migranter ska ta sina tält och madrasser och sova någon annanstans. Exkluderande design i form av ljud är i sig inte något nytt, men fågelljuden i fråga är en ordentlig upptrappning från den klassiska musik som vanligtvis används för att människor inte ska sova eller hänga på specifika platser.

Jag gick igång på alla cylindrar. »Det är för jävligt. Så här kan det bara inte vara« kokade det inombords samtidigt som den inre motsättningen fick syre av att det ryktades om att ljudet kom ifrån biståndsorganisationen Sida. »Mycket pikant« hörde jag mig själv säga när jag berättade om knäcket för min chef.

Som en riktig journalist gav jag mig ut på fältet för att verkligen vara säker på att ljudet stör. Och som det stör! Med trettio sekunders mellanrum låter det i 45 sekunder som att fyra fåglar har panik över att möta döden i en vindtrumma.

Och visst sov det människor i skränet. Bara ett par meter bort låg cirka 10 personer på ditsläpade madrasser och sovsäckar.

Rättfärdigheten sken som en gloria över skallen på mig. Det här ska svenska folket få veta – Att biståndsorganisationen Sida försöker skrämma bort EU-migranter att sova i skydd av organisationens byggnad. Minst sagt magstarkt.

Jag höll mig ifrån att väcka de sovandes och fråga om de stördes av ljudet, men jag var bra nära. Personliga röster, ansikten på människor som drabbats, är viktiga i den här typen av jobb.

Nu kom inte ljudet från Sidas lokaler utan Dramatiska Högskolans. »Ah inte lika slagkraftigt som Sida« tänkte jag lite besviken, »men det är hur som inte okej – det är fortfarande ett missförhållande«.

När jag dagen därpå pratar med skolan och fastighetsvärden, säger sig varken skolan eller fastighetsvärden ha något med de plågade fåglarna att göra. Jag ringer till tidigare fastighetsskötare. Inte heller de vet något.

»De undanhåller något. Nu när jag är dem på spåret så blånekar de«. Jag är vid det här laget uppfylld av känslan av att den här situationen bara blir värre och värre.

Jag kollar med ett saneringsföretag och en ornitolog om skrikande fåglar är ett effektivt eller ett vanligt förekommande sätt att hålla råttor och fåglar borta. Nja är svaren från båda. På plats ser jag varken något som skulle göra miljön intressant för råttor och inte några tecken på ett »fågelproblem«. Det avgjorde saken för mig. »Ljudet är till för att avvisa gatans hyresgäster« tänker jag.

Jag fortsätter jaga för här ska det blir ett avslöjande. I brist på svar från skola och värd börjar jag söka reaktioner hos studenterna. Oavsett vem som ligger bakom ljudet så är det en realitet att nattens tystnad bryts en gång i minuten av ett gäng fåglars dödsskrik.

De studentröster jag får är alla chockade och illa berörda. »Kan det verkligen vara så???« skriver en student. Reaktionen från en annan är »What!! Men gud vare sjukaste jag hört. Vidrigt«.

Jag stärks i övertygelsen att allmänheten måste uppmärksammas på att det är så här samhällets svagaste behandlas.

Jag försöker prata med två kvinnor från Bulgarien som håller till i närheten av platsen där ljudet rullar, men två Coca-cola flaskor och ett par cigarettpaket senare ger jag upp; jag har inte gjort mig förstådd.

Lite besviken över utebliven ansvarsutkrävning och inga röster från direkt drabbade, börjar jag göra mig redo att lämna Valhallavägen och åka tillbaka till redaktionen.

Precis då ser jag två vaktmästare. Kanske de vet något om vem som godkänt ljudet, vem som sätter på det och hur länge det har varit på plats? Med inspelningen i högsta hugg och ett batteri med tuffa frågor går jag mot dem.

»Ah ja just det, det ljudet« säger en av männen och jag hinner tänka »nu har jag dem« innan han fortsätter: »Det har vi för att skrämma bort fåglar på sommaren från restaurangens uteservering«.

»Men nu är det vinter och det är mitt i natten. Det har inte med EU-migranterna som sover i tunneln här bredvid?« säger jag i bästa Janne Josefsson-anda.

»Nej nej, vi visste inte att ljudet fortfarande var igång. Bra att du uppmärksammade oss på det. Då ska vi försöka stänga av det.«

Av genans och en osäkerhet kring att bli lurad börjar kinderna blossa. Jag skulle ju avslöja ett missförhållande här!

Jag försöker igen: »Skulle restaurangens gäster då sitta i det skränandet? Är det inte ett försök att avvisa hemlösa?«

»Nej, de hemlösa städar vi efter varje morgon. Det känns mer humant. Tidigare försökte vi avvisa dem, men de har ju ingen annanstans att ta vägen.«

Skjutjärnsjournalisten i mig pyser ut som luften ur en ballong. Researchen har tagit mig tillbaka till ruta ett.

Lätt generad kontaktar jag de studenter och experter som jagat upp sig på felaktiga grunder och berättar hur det står till.

Med glorian på sne gick sedan journalisten i mig hemåt, lite skamsen och lite besviken – ingen blottläggning och inget journalistpris här inte. Människan, medborgare och mamman log dock, fylld med lite hopp och förtröstan om världen. Slutet gott allting gott.

Alicia Heimersson