Att se tiggeriet förändrar oss

Sakta urholkas något viktigt: förmågan att se varje människa som en medmänniska. Vi måste kunna bättre än såhär, skriver Veronica Palm i en krönika.

»No, no money. Tampong. Tampong, please. No money. Please, tampong.« Hon stoppar mig på Götgatan precis när jag kommit upp från tunnelbanan. Hon har har dragit den yttersta koftan omlott runt kroppen och håller fast den med samma hand som hon bär en nött plastkasse. Under kjolarna sticker hennes tunna sandaler med strumpor i ut. Jag har varken pengar eller tamponger på mig. Skakar på huvudet och ursäktar mig. Det där svåra i att vara vänlig, trots att det inte är vänlighet hon behöver. Ett leende från mig hjälper inte när hon egentligen behöver mat, värme, pengar och en tampong. Hon vänder sig om och går vidare.

Jag vet ingenting om henne. Jag vet inte varför hon är här, vad hon har lämnat, hur hon sover om natten, om hon blir mätt någon gång, om hon har ett foto på sina barn någon stans i den där plastkassen, om hon får ha sin kropp i fred, om hon tvingats att tigga, om hennes framtidsdrömmar eller hennes hopp. Jag vet ingenting annat än att hon mitt i ett av världens rikaste välfärdsländer inte har möjligheten att byta till en ren tampong.

Jag var 17 år när jag var utomlands för första gången. Mamma hade skadat knät och efter det fick hon ut lite pengar från någon arbetsskadeförsäkring. Hon tog mig och min lillebror på en bussresa till Paris. En vecka av turistande och massor av nya intryck. När vi gick trapporna upp till Sacre-Coeur såg jag för första gången tiggare. Jag minns en kvinna som satt vid sidan av trappan. Hon hade stora kjolar och jag såg inte direkt att att hon också hade ett lindat barn i knät. Framför henne stod en mugg med lite mynt i och bredvid den nött och fläckig bild av Maria med Jesusbarnet. Vi blev överrumplade av synen av en vuxen människa med nedslagen blick och utsträckt hand. Jag minns att mamma sa nått som »stackars människor, tänk att det fortfarande finns tiggare här« som om tiggeri var ett stadium som skulle passeras för att sedan för alltid var historia.

Jag blir inte längre överrumplad när jag möter henne. Hon är en del av min vardag. Jag möter henne varje dag: på Götgatan, under en gångtunnel i Farsta, utanför mataffären i Gävle, på en parkbänk i Jönköping. Hon finns mitt ibland oss. Ibland har vi mynt i fickan och kan lägga i en kopp, ibland inte. Vår vardag har lärt oss skaka på huvudet och le avvisande till en medmänniska i nöd. Vad gör det med oss som människor?

Jag tror att sakta men säkert urholkas något riktigt viktigt: förmågan att se varje människa som en medmänniska, med samma värde och rättigheter som du och jag. Sakta sakta förändras vi och med det vårt samhälle och då våra samhälleliga prioriteringar. Vi vrider utvecklingen i fel riktning utan att själva vilja eller kanske ens veta om.

De primitiva känslor som lockas fram när ojämlikheten är norm kan leda så långt bortom mänsklig värdighet. Vi har sett det tidigare, på vår kontinent. Och vi ser det igen. I hatbrott mot romer och andra minoriteter. I ökad tilltro till enkla lösningar och starka ledare. I hur vi stänger dörren för de som tvingas på flykt och behöver skydd. Europas historia visar med önskvärd tydlighet vart detta har fört oss tidigare. Ojämlikheten och instängdheten föder hat, och hat föder mer hat, som föder ännu mer hat. Vi måste kunna bättre än så här.

Jag fyller min handväska med tamponger för jag vet att jämlikhet är en mödosam kamp, att det tar tid och att motståndet mot öppenhet är hårt. Men målet måste vara tydligt och vägen börja beträdas. Europas nedåtgående spiral måste brytas. Jag vet att mina tamponger inte leder till jämlikhet eller öppenhet. För att ändra på strukturer i ett samhälle krävs modig politik. Det är så vi på riktigt kan ge mänsklig värdighet tillbaka, men det står faktiskt inte i motsats till att se att just här och nu behöver en medmänniska min hjälp och en tampong.

Veronica Palm, fd riksdagsledamot (S)