Att utreda hemaborter handlar inte om moralism

I viljan att snabbt införa hemaborter anar jag viljan att spara pengar i sjukvården.

I valrörelsens elfte timme kritiserade två anställda på Timbro miljö- och klimatminister Annika Strandhäll för att ha antytt att aborträtten kan vara hotad i Sverige vid ett maktskifte. Debattörerna menade att införandet av hemaborter är den egentliga stridslinjen, och att Socialdemokraterna förhalar genombrottet.

En hemabort innebär att en medicinsk abort, som i dag måste inledas på en sjukvårdsinrättning under uppsikt av behörig vårdpersonal, skulle kunna ske helt och hållet i hemmet i kontakt med vårdpersonal på telefon.

Debatten om hemaborter handlar ganska lite om patientens rätt till sin egen kropp

Jag håller med Timbro-debattörerna om att abortfrågan inte är en politisk accessoar att plocka fram när det passar den egna politiska agendan, oavsett vem som gör det. Men att myndigheten Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) har fått i uppdrag att utvärdera det vetenskapliga stödet för medicinska aborter utförda i hemmet innan frågan går vidare är inte att förhala.

Debatten om hemaborter handlar ganska lite om patientens rätt till sin egen kropp. Det råder i princip konsensus angående medicinska aborter i Sverige. I stället anar jag att viljan att raskt införa hemaborter handlar om effektivisering av sjukvård, där Timbro tillhör ytterkanten. Förslaget om hemaborter kan spåras till Fria Moderata Studentförbundet, som menar att hemaborter kan avlasta sjukvården. Timbros sjukvårdspolitik har som utgångspunkt att den offentligt finansierade vården är för dyr och måste effektiviseras.

RFSU, som ställt sig bakom införandet, ser inte hemaborter som ett sätt att spara pengar för vården. Hemaborter skulle här vara ett komplement till en välfungerande offentlig gynekologi i hela landet, och kvinnosjukvården ska få mer pengar, tycker RFSU. Kravet på att den första tabletten vid en medicinsk abort måste tas på sjukhus under uppsikt av behörig vårdpersonal beskriver RFSU som ”föråldrat”, med motiveringen ”Det innebär onödig byråkrati, belastning av vården och risker för patienter som inte kan eller vill resa för att utföra en abort”.

Men att patienter belastar vården är inte en naturlag. Snarare ett viktigt tecken på att vården behöver prioriteras. Byråkrati i form av att skriva journaler och säkerställa patientsäkerhet ska vårdgivaren inte kunna skippa för att råden ges via telefon. Än viktigare är att säkerställa att patienten i händelse av komplikationer kan få vård tillräckligt snabbt. I dag rekommenderas ingen att vara ensam hemma när de gör en abort.

Det kan vara värt att fråga en extra gång varför en patient inte kan eller vill uppsöka sjukhus för att göra en abort eller hur långt gången graviditeten är. Här kan kompetent medicinsk personal stå pall, och måste få möjlighet att göra det.

Frankrike införde rätten till hemaborter för att sjukvården var överbelastad under corona. Pandemin ska inte få neutralisera ett tillstånd där vården är underbemannad och måste lämnas ifred. Vården är till för patienter och i Sverige ska alla ha tillgång till gynekologi, väl bemannad, nära och kostnadsfri.

Att vi inte redan har hemaborter i Sverige handlar alltså inte om moraliska eller politiska problem med att aborter görs enklare, eventuellt oftare eller mer lättvindigt. Just därför ska SBU utreda risken för medicinska komplikationer. Det kan mycket väl bli så att utredningen landar i att hemaborter är positivt, många kunniga aktörer är positiva, men innan frågan politiseras ytterligare bör vi invänta SBU. Rätten till abort kan kräva tydliga politiska markeringar. Men i det får man inte glömma att abort också är en medicinsk procedur. Därav utvärderingen. Den ska vara medicinsk och social, inte politisk.