När skatt på finansiella transaktioner införs blir frågan om den finansiella eliten också ska tvingas ta en del av notan. Var den svenska regeringen står i frågan är tydligt, skriver företrädare för Attac.
Få saker upprör människor så mycket som skatter. Ju rikare man är desto mer upprörd blir man, och speciellt gäller det skatter som är svåra att smita ifrån. Införandet av en finansiell transaktionsskatt i Europa ställer frågan om var och hur samhället ska få skatteintäkter. Ska vanligt folk betala allt via skatt på arbete, konsumtion och sänkta sociala förmåner, eller ska finanseliten också tvingas ta en del av notan?
Europas kärnländer har nu bestämt sig för att införa en skatt på finansiella transaktioner (Tobinskatt) och kommissionen och Europaparlamentet har godkänt förslaget. Det sista hindret i form av ett veto från någon av de EU-länder som inte vill vara med (till exempel Storbritannien och Sverige) har avvärjts på de europeiska finansministrarnas möte i tisdags (22 jan).
Oavsett var i världen de befinner sig kommer företag eller personer som gör gränsöverskridande affärer med Tyskland, Frankrike eller något annat land i gruppen att få betala en låg transaktionsskatt (0,1% på aktier, obligationer och valutor, 0,01% på derivat föreslås). För handeln med varor och tjänster är skatten försumbar. Men för spekulativ handel med värdepapper kan den bli kännbar, och speciellt gäller det den så kallade robothandeln, det vill säga datorer som köper och säljer med svindlande hastighet. Att bromsa den finansiella spekulationen är också ett uttalat skäl för denna skatt, liksom målsättningen att tvinga den bransch, vars ansvarslösa beteende utlöste finanskrisen 2008, att vara med och betala dess kostnader. Hittills har den ju, liksom de oerhört förmögna som står bakom den, klarat krisen galant, främst tack vare de generösa stödpaket som olika regeringar ställt till förfogande.
Införandet av en finansiell transaktionsskatt i Europa måste ses som en seger för de civila och politiska organisationer som argumenterat, lobbat och kampanjat för detta i åratal, inte minst Attac-rörelsen som lanserade förslaget för över tio år sedan. Visst vore det bättre om många fler länder, helst alla, införde denna skatt och visst var vår tanke att intäkterna skulle användas för internationell fattigdomsbekämpning och miljöarbete – men ett första steg har tagits. Och samtidigt är det ett litet, men dock nederlag, för de lobbyister som finanseliten har placerat i Bryssel och andra maktcentra, liksom för de politiker som kämpat hårt för att försvara denna elits intressen (som moderaten Gunnar Hökmark).
Att den svenska regeringen valt att ställa sig på motståndarsidan är inte förvånande. Sedan 2006 har den konsekvent värnat finanssektorns och de riktigt rikas intressen. Slopandet av fastighetsskatten gynnade givetvis de som ägde fastigheter med höga taxeringsvärden. Samma sak med slopandet av förmögenhetsskatten (en för regeringen positiv pr-mässig sidoeffekt är att det inte längre finns statistik över hur mycket rikare de rika blir varje år). I efterdyningarna av finanskraschen 2008 åkte Borg till Baltikum och läste lusen av regeringar och befolkningar för att SEB och Swedbank skulle kunna minimera sina kreditförluster. Borgs sänkning av bolagsskatten applåderas säkert också i bankstyrelserna. Han skäller en del men bits inte.
Den svenska regeringen går alltså knappast i spetsen för skatterättvisa. Något genomgripande alternativ från oppositionen har vi inte heller sett. Behovet av en bred debatt om grunderna för den ekonomiska politiken känns akut.
Gunilla Andersson, folkhögskolelärare, medlem av Attacs styrelse
Håkan Sundberg, medlem av Attacs styrelse och det europeiska Attac-nätverket.
Lars Pålsson Syll, professor i samhällskunskap på Malmö Högskola och Attac-medlem
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
