Aung San Suu Kyis fallna gloria

ledare I praktiken ser vi nu en återgång till det läge som rådde under 1990-talet när det gäller Myanmar. Det är dags för en ny global kampanj för att isolera juntan.

Så föll till sist domen mot Aung San Suu Kyi. En domstol i Myanmar dömde henne till fyra års fängelse.
Flera andra ledande personer i hennes avsatta men demokratiskt valda regering dömdes till liknande fängelsestraff.
Ändå inte så illa. I andra sammanhang har militären sett till att dissidenter och politiskt oppositionella fått straff på 60–70 år, och det ryktades att Suu Kyi skulle dömas till över 100 år i fängelse.
En rad anklagelser mot henne återstår också, så det slutliga straffet kommer troligen i praktiken bli det samma som livstid. Aung San Suu Kyi är 76 år gammal.

Det är oklart hur hon kommer att avtjäna sitt straff. Senast hon hölls i fångenskap, sammanlagt över 15 år under åren 1988–2010, handlade det om husarrest. Men då hade hon ingen formell fängelsedom mot sig. Under de åren hävdade militärjuntan att fångenskapen handlade om hennes egen säkerhet.

Den demokratiska världens regeringar måste se över sin verktygslåda och isolera landets nuvarande makthavare.

Militären grep makten i februari, som en direkt effekt av att Aung San Suu Kyis parti NLD vunnit en jordskredsseger i valet i november förra året. Under det knappa år som gått sedan kuppen har stora demokratimanifestationer slagits ned med brutalt våld och militären har återupptagit sina väpnade attacker mot flera av de etniska grupper längs gränsen som under decennier slagits (även militärt) för större självständighet och rätten till sin egen kultur.

I praktiken ser vi nu en återgång till det läge som rådde under 1990-talet. Militären hade då ogiltigförklarat ett demokratiskt val (som hölls 1990) och kastat en stor del av den politiska oppositionen i fängelse.
Skillnaden är att den gången drevs en massiv kampanj från omvärldens sida för att öka trycket mot militären. EU och USA införde stegvis skärpta sanktioner. Ett aktivt civilsamhälle arbetade för att företag i Väst inte skulle investera i Burma (som landet kallades då) alternativt lämna landet om de redan hade affärer där. På det viset kom stora globala företag som Pepsi, Levi’s, Ericsson och Motorola att dra sig ur landet.

I nuläget är det väl troligt att de flesta företag drar sig för nyinvesteringar i ett land som är så oroligt och våldsamt, men var är trycket från civilsamhället? Det är dags för en ny global kampanj för att isolera juntan.
Det som talar emot att en sådan kan lyckas även den här gången är att Kina har en helt annan ställning i världen i dag. Landets ekonomiska styrka har vuxit dramatiskt under de år som gått sedan demokratiseringsprocessen tog sin början i Myanmar. Ändrats har också Kinas globala ambitioner och det är troligt att landets politiska ledning ser ett Myanmar under hård militär kontroll som en mer säker bundsförvant än vad som blir fallet med en demokratisk regering.
Men det hindrar inte att den omvärld som motsätter sig militärkuppen och de farsartade domarna mot demokratiskt valda ledare måste försöka. Vad har vi annat för val?

För 10–15 år sedan lyckades påtryckningarna delvis för att starka krafter även inom militären insåg att Myanmar höll på att bli allt för beroende av Kina. En sådan utveckling är tänkbar även nu.

En förklaring till att protesterna internationellt inte varit lika starka den här gången är förstås att Myanmar inte är den enda krisen i världen just nu. Tvärtom har det senaste året präglats av en rad bakslag för demokratin, som i Belarus eller Afghanistan. Det kan vara svårt att hålla fokus på en kris när det så snabbt bryter ut nya.

En annan förklaring kan vara Aung San Suu Kyis fallna gloria. Under 2010-talet, när hon fick en viss makt under den civila regeringen, intog hon en mycket problematisk hållning till övergreppen mot folkgruppen rohingyas. När intresset för Burma var som störst kunde bilden av henne alltid användas som en symbol för mänskliga rättigheter. Det svårare nu, även om hennes popularitet inne i landet är lika stor – om inte större – än tidigare.

Men ingen av dessa förklaringar kan vara en ursäkt för minskat engagemang. De breda massmedierna måste helt enkelt fortsätta bevaka Myanmar. Den demokratiska världens regeringar måste se över sin verktygslåda och isolera landets nuvarande makthavare. Organisationer och individer kan engagera sig för att öka påtryckningarna.

Inne i Myanmar är missnöjet med juntan massivt. Det pågår fortfarande protester, strejker och aktioner av civil olydnad. Det är de krafterna som behöver vårt stöd nu.