Den svenska regeringen och migrationsminister Morgan Johansson bör bekymra sig mer över utvisningarna och lyssna på vädjan från Afghanistans flyktingminister och på FN:s larmrapporter om det osäkra läget i landet.
Folkhälsoprofessorn Hans Rosling brukade säga att världen är mycket bättre idag än den var för, säg, 40–50 år sedan. Han oftast rätt, men i ett avseende har människor fått det svårare.
I veckan kom FN-organet UNHCR:s årliga rapport. Den berättar om ett rekordstort antal flyktingar i världen. Totalt var 65,6 miljoner människor på flykt under 2016, vilket är en ökning med 300 000 från året dessförinnan.
Krig och konflikter, framför allt i Syrien, är orsakerna till flyktingströmmarna och mer än hälften av dem som på grund av våld och förföljelse tvingas lämna sina hem är barn.
En del av dessa barn – och unga vuxna – kommer från Afghanistan och flyr till Sverige, där det just nu pågår en debatt med obehagliga undertoner om hur man ska åldersbestämma individer med så snäva marginaler som möjligt för att underlätta utvisningsbeslut.
Att både Advokatsamfundet och Socialstyrelsen har riktat skarp kritik mot att minst 1 400 barn riskerar att bedömas vara vuxna med Rättsmedicinalverkets nya åldersbedömningar, verkar inte bekymra migrationsminister Morgan Johansson.
Han lägger bevisbördan hos den asylsökande, och rycker samtidigt på axlarna. Vilket har lett till ursinniga protester och kampanjer, bland annat i sociala medier, där företrädare för politiska partier, föreningsliv och näringslivet i ett gemensamt upprop kräver stopp för utvisningarna.
I en debattartikel skriver Lisa Förare Winbladh om flyktingpolitikens brutala konsekvenser i form av förstörda människoliv.
I sin källare har hon en kille som sitter och gråter. Inget kan hon göra för att trösta honom.
I sin källare har hon en kille som sitter och gråter. Inget kan hon göra för att trösta honom. MaMal, som killen heter, har fått avslag på sin asylansökan och ska nu utvisas till Afghanistan, ett land där han aldrig har varit, där han inte förstår språket, och där säkerhetsläget, vilket även Migrationsverket konstaterar, har försämrats.
Nu tvingas hon titta på när den som hon börjat älska som en son bryter ihop. ”Det här är Sverige idag”, skriver hon undrar om den tillit som håller samman oss individer till ett samhälle håller på erodera.
Igår bestämde sig även Liberalerna för att någon typ av amnesti måste till för ensamkommande från Afghanistan som varit ett tag i Sverige, att nåd måste gå före rätt. Jan Björklund sa till SR att han kräver att regeringen lyssnar på FN:s larmrapport om läget i Afghanistan – och att man följer exemplet från de tyska delstater som har avbrutit alla avvisningar.
Vad Björklund inte nämner är att Afghanistans flyktingminister nu dessutom vädjar till EU att behålla flyktingarna, eftersom landet, som han uttrycker det, står på gränsen till inbördeskrig.
Men inte ens det biter tydligen på migrationsministern, som hävdar att Afghanistans regering måste höra av sig direkt till Sverige
Är vi inte med i EU längre, Morgan Johansson?
Eller är det här bara undanflykter från en regering som bestämt sig för att hålla fast vid sin hårdare flyktingpolitiska linje, kosta vad det kosta vill?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
