Även företagen har en del av ansvaret

Ledare Finns det fog för att säga att företagen nu sätter sin vinstmarginal före samhällets bästa? Ja, hur ska man annars tolka smygflationen?

Smygflation är ett snällt ord som för tankarna till att tassa nätt på tårna och omärkligt krypa upp ur tysta vrårna. Den engelska beskrivningen av fenomenet, greedflation, påminner om en julsaga med moralisk botten.

Girighet är ett val, och ett dåligt sådant. Det är en aktiv process, något som inte bara händer automatiskt, och det straffar sig hårt, om inte annat för ens samvete.

Inflationen gör oss fattigare, och därför borde intresset för att tackla inflationen vara gemensamt. Att tala om smygflation; att giriga företag utnyttjar inflationen för att höja sin vinstmarginal, kan verka aningen konspiratoriskt. Men många ekonomer menar att det är en del av vad som händer nu, och att det försvagar de redskap som finns tillgängliga för att tackla inflationen.

Det vore rimligt se över om det här är en rimlig nivå på överförda kostnader till konsumenterna 

Smygflation hör inte till de traditionella ekonomiska förklaringsmodellerna. Den utgår från mänskliga fenomen, som hoppfulla förväntningar på vinst från företagares håll, och ängsliga uppskattningar av sin egen köpkraft från konsumenternas håll. Idén om smygflation öppnar också upp för möjligheten att företag sätter sin vinstmarginal framför det bästa för samhället.

Finns det fog för att säga det?

Svenskt Näringsliv har varit kritiska mot anklagelserna, men Riksbanken skrev i en rapport redan i våras att tendensen att passa på att höja priserna mer än nödvändigt kunde förekomma framöver.

Nu har matpriserna gått upp 18 procent i år och driver inflationen. Skillnaden mellan näringslivets försäljningspriser och näringslivets insatspriser har aldrig varit större i modern tid. Det betyder att vinsterna ökar. Samtidigt blir varorna dyrare.

Det vore rimligt se över om det här är en rimlig nivå på överförda kostnader till konsumenterna. För att kunna gå till botten med det måste man göra upp med idén om historiskt hög vinst som något heligt.

Konjunkturinstitutet bedömer att näringslivets vinstandel kommer ligga kvar över sitt historiska snitt till åtminstone 2026. I dag är vinstandelen den absolut högsta den varit under de senaste 30 åren. Under pandemin fick företagen stora statliga stöd från skattebetalarna utan att deras vinst beskattades mer. Har allt detta gjort att man blivit fartblind och oförmögen att ta sin del av smällen i den ekonomiska krisen? Att man till och med skor sig på den?

Dessutom har små och stora företag väldigt olika möjligheter att smyga in lite extra vinst i priserna utan att det märks. En restaurangs gäster märker direkt om lunchen ökar i pris och går till stället bredvid, eller lagar mat själva. Matkedjor kan utnyttja sin mindre konkurrensutsatta position och sin storlek för att höja priserna lite i smyg. Smygflationen missgynnar inte bara konsumenter i förhållande till företagare, den riskerar också att slå ut små företag och skapa ett mer homogent och trist näringsliv.

Sen ett tag tillbaka hör konsumenter överallt att det är tuffa tider nu. Man märker att priset på mat stiger. Man har förstått att det är krig i Europa och att det påverkar handeln. Man tänker att köpkraften ska sjunka, det är väl därför Riksbanken höjer räntan?

Och kanske känner man sig så maktlös inför prisökningarna att man har slutat ifrågasätta företagen. I stället vill man ha stöd från politiskt håll. En rimlig impuls. Men företagen har också en del av ansvaret. Smygflationen är inte så smidig som man kan tro, när för stora vinstmarginaler riskerar att göra oss alla fattigare framstår det faktiskt som girighet.