ledare Två år efter folkhälsoprofessorn Hans Roslings tragiskt förtida bortgång har striden om hans eftermäle dragit igång. Inte inom vetenskapssamhället, som man kanske hade hoppats och förväntat sig, utan på kultursidorna.
Framför allt är det sociologen Roland Paulsen som i DN anklagar Hans Rosling för att vara en så kallad nyoptimist (populär eufemism för vänsterns hatord nyliberal) och buntar ihop honom Johan Norberg och andra högerspöken på den bröderna Koch-finansierade tankesmedjan Cato Institutes lönelista.
Även om man välkomnar en granskning av Roslings gärning, så känns just denna kritik djupt orättvis. Om det överhuvudtaget går att placera bubbeldiagrammens domptör i något politiskt läger, så skulle jag kalla honom gråsosse.
Hans Roslings världsbild, så som den stiger fram i memoarboken ”Hur jag lärde mig att förstå världen”, formades av hans uppväxt under rekordåren. Hans lojalitet mot det svenska folkhemsbygget var enorm, och med den egna släkthistorien i bagaget var det inte så konstigt att han ville se samma utveckling i fattigare delar av världen.
På det sättet var Rosling tillväxtoptimist; Sveriges resa under 1900-talet från ett av världens fattigaste länder till ett av de rikaste, skulle ju heller inte ha varit möjlig utan den industriella expansionen.
Däremot är det en grov förvrängning att påstå att Rosling ansåg att framgångarna enbart berodde på teknologiska landvinningar eller att vi har upptäckt och haft råd att slösa med fossila tillgångar. Både i den senaste boken ”Factfulness” och i memoarboken betonas istället politiska reformer som allmän och lika rösträtt, jämställdhet mellan könen, gratis utbildning och sjukvård åt alla medborgare, ekonomisk rättvisa och mänsklig samverkan.
Forskningsläget förändras hela tiden och det gäller för oss alla att acceptera det.
Mer substantiella invändningar mot Rosling och företaget Gapminder levereras istället av Linköpingprofessorn Christian Berggren i tidskriften Kvartal. Berggren menar att Roslings evangelium som det presenteras i ”Factfulness” är förledande: på ett oklart sätt presenteras ett ensidigt urval av statistik och tänkvärda insikter som benhårda fakta.
Hans Rosling kunde eller ville aldrig svara på frågorna om vår tids största utmaningar: miljöförstöringen och den blixtsnabbt accelererande utarmningen av jordens resurser, de katastrofala inkomstklyftorna, flyktingströmmarna (som enligt FN är de största någonsin) och den ökande psykiska ohälsan.
Det är nu länge sedan global tillväxt framstod som den självklara lösningen på alla samhällsproblemen, men Hans Rosling stod på något sätt alltid kvar med ena foten i Clinton-erans optimism och förmådde inte överge den positionen. Utan att förminska hans insatser som folkbildare och föreläsare, gör det att hans slutsatser – särskilt de som presenteras i boken ”Factfulness”– redan känns smått förlegade.
Och så är det ju, forskningsläget förändras hela tiden och det gäller för oss alla att förstå och acceptera det. ”Bara genom att ha en världsbild grundad på fakta”, skriver Rosling, ”kan medborgare, politiker och företagsledare fatta rätt beslut i en globaliserad samtid”, vilket de flesta av oss håller med om. Men en sådan hållning kräver framför allt flexibilitet, ödmjukhet och ett uppriktigt intresse av att försöka förstå motsägelsefulla utvecklingsförlopp, alltihop egenskaper som Rosling delvis saknade i sitt värv.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
