Backa Kommunal

Strejk Vi som är beroende av deras arbete borde vara solidariska tillbaka och backa fullt rimliga krav.

För första gången på tjugo år kan medlemmar i Kommunal gå ut i strejk. Om ingen förlikning nås innan torsdagen den 18 april, kommer fackförbundet att ta ut 5 000 medlemmar i strejk.

De som då lägger ned arbetet är framförallt köks- och måltidspersonal, lokalvårdare och vaktmästare, men även steriltekniker, tvätteripersonal och transportörer. Kraven berör i förlängningen hela fackförbundets medlemsbas.

Det handlar om att förhandlingarna mellan Kommunal, SKR och Sobona – arbetsgivarorganisationen som representerar de kommunala bolagen – har strandat. Knäckfrågorna för Kommunal handlar om två saker: den första handlar om att sätta ett slutdatum för när en ny lön ska gälla. För vad hjälper en löneförhöjning om det tar arbetsgivaren flera månader att faktiskt leverera den?

Varför riva upp skiftarbete när det fungerar och som uppskattas av de flesta anställda?

Detta krav kan det tyckas märkligt att arbetsgivaren inte klarar av att leverera på. Självklart ska arbetsgivare inte kunna slira på utbetalningarna av färdigförhandlade löner.

Nästan en tredjedel av Sveriges kommuner och regioner betalar ut nya löner mellan alltifrån september till december. Region Skåne har för tredje året i rad betalat ut nya löner i oktober. Kommunals medlemmar har, till skillnad från de flesta andra LO-förbund, ingen individgaranti om en viss påökning av lönen. Efter 20 år med individuell lönesättning där de anställda på Kommunals avtalsområden fått leva med denna osäkerhet om och när en högre lön ska gälla har förbundet nu valt att sätta ned foten.

Det andra kravet handlar om regler för dygnsvila, och har haft en lång upptakt sedan EU:s nya arbetstidsdirektiv började gälla förra året. Grundregeln är att en arbetstagare har rätt till 11 timmars dygnsvila per dygn och att vila och arbete ska ske växelvis. En i grunden rimlig återhämtningsregel som kan användas som en hävstång för schemaförbättringar, men det finns också avtal där detta slår fel. De mest uppmärksammade har varit räddningstjänsten, där det har funnits och fortfarande finns avtal som innebär att personalen förvisso arbetar långa pass, kanske flera dagar i sträck, men å andra sidan har en längre viloperiod mellan arbetsperioder och ofta har möjlighet till återhämtning på jobbet. Inom personlig assistans sover assistenten när brukaren sover, och inom brandkåren kan det bli utryckning vissa pass men inte alla. Många brandmän har då föredragit ett dygnspass och sova på jobbet framför att åka hem emellan.

Även här förbryllar arbetsgivarnas agerande – varför riva upp skiftarbete när det fungerar och uppskattas av de flesta anställda? EU:s arbetsdirektiv medger undantag, så det framstår delvis som en undanflykt. Tillämpningen av arbetstidsdirektivet har redan lett till stora uppsägningar som hotar personalförsörjningen till ambulansen. Här tangerar Kommunals strejkvarsel en större fråga på svensk arbetsmarknad: vem ska egentligen ha makten över arbetstidens förläggelse? Det finns ofta en konflikt mellan vad som på pappret är det bästa schemat och vad som faktiskt fungerar praktiskt. Det här är den svenska förhandlingsmodellen har sin stora styrka, det vill säga att hitta en bra balans mellan olika intressen, som i slutändan passar den specifika verksamheten bäst.

Om förhandlingarna inte återupptas och det går till strejk har förbundet valt att kalla ut de grupper där det känns mest. På så vis tar också förbundet ansvar: snarare än att personliga assistenter strejkar, med stora konsekvenser för brukarna, gör skolköket det. Kommunals medlemmar är solidariska med varandra. Vi som är beroende av deras arbete borde vara solidariska tillbaka och backa fullt rimliga krav om att ha inflytande över sin schemaläggning, och få en ny lön utbetalad i tid. Sådant som är självklart för många andra på svensk arbetsmarknad, men som fortfarande är en kamp för arbetare i offentlig sektor.