Om vi de hundra senaste åren har kämpat för att kvinnor ska få ta plats i utbildningsväsendet, på arbetsmarknaden och i det offentliga är det nu dags att slå ett slag för männen.
På ett visst plan tar det emot att inse det, men även (vita) män kan falla offer för samhällets strukturer. Och just vad gäller utbildningsväsendet är det exakt det vi ser.
I Sverige har det funnits formella hinder för kvinnor att bli jurister, präster, läkare, lärare och officerare. Nu är dessa formella hinder inte bara historia. Allt tyder på att kvinnor håller på att ta över världen – i alla fall utbildningsmässigt. Två av tre personer som tar sin examen idag är kvinnor.
Om detta skriver Emma Leijnse i sin bok Fördel kvinna. Leijnse menar att vi i Sverige ligger långt fram i en global trend där en gradvis mer jämställd värld gynnar flickors och kvinnors resa genom utbildningsväsendet. Men samtidigt som flickor gynnas redan i grundskolan, missgynnas pojkar.
Men håll i hatten – det är här det börjar bli komplicerat. Det är ju inte så att alla män försummas i utbildningssystemet.
Vad är då den särskiljande faktorn mellan de som gynnas och de som tvärtom missgynnas? Vi vet att de som börjar på högskolan i högre utsträckning har föräldrar som har gått på högskolan och därmed oftare kommer från familjer med högre inkomst.
Det är alltså faktorn »klass« som är här och spökar igen.
Den svenska högskolan kostar ungefär 75 miljarder per år – och vi hjälps alla åt att betala för den. Vi vet också att högre utbildning inte bara leder till bättre hälsa och högre framtida inkomst utan även till större chans att få och behålla ett jobb. Är det då inte rimligt att förtjänsterna från högre utbildning fördelas jämnt över befolkningen?
I sann feministisk anda bör vi därför på alla sätt stödja män som vill studera på högskolan, särskilt de som söker sig till bristyrken.
Om det dessutom är så att begåvning är jämnt fördelad bland ett lands medborgare, hur kommer det sig då att kvinnor i mycket högre utsträckning påbörjar och avslutar en högskoleutbildning?
När Leijnse reser runt i Sverige och i världen ser hon att pojkar inte bara får sämre betyg i grundskolan och i lägre utsträckning går vidare till gymnasiet. De har också svårare att ta sig in på högskolan.
Varken pojkarna själva eller deras omgivning förväntar sig att de ska vara bra på eller tycka om att plugga.
Vad är detta om inte strukturell diskriminering på grund av kön?
Min spekulation är att vi – om vi inte lyckas vända trenden mot ökad jämlikhet i utbildningssystemet – bara ser början på en växande samhällsutmaning där kön i högre utsträckning blir avgörande för dina framtidsutsikter.
I sann feministisk anda bör vi därför på alla sätt stödja män som vill studera på högskolan, särskilt de som söker sig till bristyrken som lärare, förskollärare och sjuksköterska. De inte bara bryter normer. De hjälper oss också att klara av den framtida välfärden.
PS: Håll två tankar i huvudet samtidigt:
Män som grupp är såväl privilegierad som utsatt. Båda delar är lika problematiska. Vi befinner oss i ett läge där det, i förhållande till människors jämnt spridda begåvning, finns alldeles för få “Daniel” som tar juristexamen och på tok för många “Göran” på chefspositioner. Skevhet på två fronter – samtidigt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
