Studenterna på Birzeituniversitetet i Ramallah kan fortfarande inte bada i medelhavet.
För tjugo år sedan tillbringade jag en magisk sommar på Västbanken. Jag gick en sex-veckors kurs i arabiska vid det palestinska universitetet i Birzeit. Jag fascinerades av det vackra skriftspråket, och av vår palestinska lärares oändliga tålamod med våra blygsamma framsteg. Från takterassen på vårt hus hade vi svindlande utsikt över det bibliska landskapets olivträd. Lång borta i väster anande vi hur solen gick ner i Medelhavet.
Det var en hoppets sommar: många års fredssamtal mellan israeler och palestiner hade lett fram till undertecknandet av det historiska Oslo-avtalet. Året innan hade Israels premiärminister Yitzhak Rabin skakat hand med ärkefienden Yassir Araft på gräsmattan framför Vita Huset med en leende Bill Clinton i bakgrunden. På hösten 1994 skulle Rabin och Arafat belönas med Nobels fredspris tillsammans med Israels utrikesminister Shimon Peres.
Birzeit och den största palestinska staden Ramallah ligger bara sex mil från kusten, och sommaren 1994 var det inte bara vi som trodde att det snart skulle vara möjligt för Birzeituniversitetets studenter att åka och bada i havet på helgerna.
Men i grannhusets vardagsrum fanns det färska skotthål efter den israeliska arméns senaste räd, och när solen gick ner blev vi påminda om de facts on the ground som gång på gång lägger krokben för fredsprocessen i Mellanöstern. De israeliska bosättningarna ligger alltid på toppen av kullarna, och på natten lyste deras skarpa strålkastare upp natthimlen.
Enligt Osloavtalet skulle de flesta av bosättningarna avvecklas, och en bärkraftig palestinsk stat skulle skapas med en säker förbindelse mellan Gaza och Västbanken. Idag har Gazaremsan, avskuren från omvärlden i luften, till lands och till havs, förvandlats till världens största utomhusfängelse. Den israeliska separationsmuren, som på sina ställen är åtta meter hög, skär som ett nästan trettio mil långt sår genom landskapet. Det som återstår av det palestinska självstyret på Västbanken är isolerade öar av ofta obrukbar mark utan vattentillgångar, och den militariserade separationen av landets olika folk har fått såväl den sydafrikanske ärkebiskopenDesmond Tutu som USA:s utrikesminister John Kerry (när han trodde att ingen lyssnade) att varna för att Israel håller på att förvandlas till en apartheidstat.
I veckan har Israel valt en ny president. Reuven Rivlin ska efterträda Shimon Peres när den gamle fredspristagaren avgår som 90-åring i juli. Peres, som föddes i nuvarande Vitryssland, har haft ett enastående långt politiskt liv. Premiärminister två gånger, medlem i 21 regeringar, och parlamentsledamot sedan 1959. Ingen annan politiker har som han haft möjlighet att påverka den israeliska politiken. Men trots Nobelpriset är det inte som fredskämpe som han kommer att gå till historien, utan för sin avgörande roll för den israeliska bosättningspolitiken, från 1970-talet och framåt.
När Peres avgår som president efter sju år är den israeliska opinionen djupt splittrad. Det finns starka röster för att Israel ska avveckla bosättningarna och dra sig tillbaka från Västbanken, med också de som vill att Israel ska utöka bosättningarna och till och med annektera delar av Västbanken.
Inte mycket av 1994 års optimism finns kvar. Tyvärr inte heller så mycket av mina kunskaper i arabiska.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
