Vilken skola man går i och vilken kommun man bor i får allt större betydelse för hur bra betyg man får. Skillnaderna har ökat efter kommunaliseringen och friskolereformen. Nu behövs ett förändrat huvudmannaskap, skriver Bo Jansson, förbundsordförande, Lärarnas Riksförbund.
De allra flesta i vårt land är överens om att en likvärdig skola ska innebära att alla elever oavsett bakgrund och var i landet de bor ska få en god utbildning, som är anpassad efter deras förutsättningar.
Men trots att det också är reglerat i lag att skolan ska vara likvärdig, så har likvärdigheten i svensk skola försämrats konstant sedan 1990-talet. Svensk skola ger eleverna allt mer olika förutsättningar att förverkliga sina livsprojekt beroende på vilken bakgrund de har och var i landet de bor.
Forskningen har kunnat belägga denna utveckling under flera år nu, bland annat genom att studera hur elever med olika bakgrund och i olika delar av landet lyckas i skolan. Göteborgsforskarna Jan-Eric Gustafsson och Kajsa Yang-Hansen har följt utvecklingen från 1989 till 2008. I en senare studie granskade de hur betydelsen av kommuntillhörighet utvecklats mellan åren 1998-2008.
Nu har Kajsa Yang-Hansen, på Lärarnas Riksförbunds uppdrag, fortsatt denna analys för åren efter 2008. Där beskrivs hur betydelsen av elevens skol- och kommuntillhörighet har utvecklats från år 1989 fram till 2011. (Se diagram.)
Det visar sig att betydelsen av elevens skoltillhörighet har ökat med 213 procent och betydelsen av kommuntillhörighet med 171 procent mellan åren 1989-2011!
Dessutom visar den nya studien att bara från 2008 har betydelsen av skoltillhörighet ökat med 30 procent och betydelsen av vilken kommun du bor i har ökat med 41 procent!
Studien visar att det fanns skillnader mellan såväl skolor som kommuner redan innan skolan kommunaliserades, men skillnaderna har ökat dramatiskt efter kommunaliseringen och friskolereformen.
En slående jämförelse av vad detta innebär för elevens skolresultat är att om det 1989 var viktigt att välja rätt skola, så är det idag viktigt att välja rätt kommun.
Samtidigt visar en genomgång från Skolverket att storstäder och stora kommuner får del av många fler bidrag än de små kommunerna. Pengar till fortbildningssatsningar som Lärarlyftet, Matematiklyftet och satsningar på karriärtjänster för lärare, kommer inte mindre kommuner till del. Där säger man sig inte ha råd att medfinansiera dessa satsningar, vilket är ett krav.
Såväl de ökande skillnaderna mellan kommunerna som de mindre kommunernas oförmåga att satsa på skolan är viktiga skäl till varför vi i Lärarnas Riksförbund förordar ett förändrat huvudmannaskap för skolan. Sveriges samtliga kommuner har vare sig kapacitet, kompetens, förutsättningar eller drivkrafter för att vända denna utveckling och förbättra likvärdigheten i svensk skola. Vissa har det, men långt ifrån alla. Därför blir också Sveriges kommuner och landstings, SKL:s, arbete med att sprida goda exempel verkningslöst.
”Själva motivet för kommunalt huvudmannaskap är lokal variation och skillnader i prioriteringar och utförande. Därför menar jag att grundskolan ska vara statlig” skrev Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg efter att han lämnat sitt uppdrag. Jag kan inte annat än instämma.
Bo Jansson, förbundsordförande, Lärarnas Riksförbund
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
