Någon vecka före primärvalet i Kalifornien såg jag en opinionsundersökning. Barack Obama hade bara fördel i tre väljarsegment: studenter, liberal överklass och bland african-americans. Normalt är ett sådant resultat en dödsdom. Med den basen kan man möjligen vinna enstaka radikala kuststäder, men är chanslös när kampanjerna rullar in mot the heartlands med sina majsfält, gamla fabriker och sävliga vardagsliv.
Men den här våren är inte normal. Obama vinner i delstat efter delstat. I dag gäller slaget Texas och Ohio. Om Obama mot alla odds vinner även där är Hillary Clinton besegrad.
För fyra år sedan mobiliserade ungefär samma grupper för Howard Dean. Det började bra men slutade som det brukar. Jag minns ett möte i New York med en av Deans kampanjansvariga. Han berättade hur de av nyfikenhet satsat på ett slags, då helt ny, nätaktivism- och deras förvåning över hur människor plötsligt strömmade till valmötena. Någon dag tidigare, i ett annat möte, sade en av Clintons närmaste medarbetare, Sidney Blumenthal, att Deans kampanjupplägg var historiskt och nu skulle granskas i detalj. När jag nu läser New York Times påminns jag hela tiden om Deans kampanj men den som lärt sig är inte Clinton utan Obama.
I både Texas och Ohio har Clinton partietablissemanget på sin sida. Alla ställer upp. Demokraternas ordförande i Ohio drar slutsatsen att "Hon gör allt rätt, och om det inte fanns en Barack Obama skulle hon nominerats. Men Obamas armé är större, mer entusiastisk, har starkare självförtroende och är tillräckligt unga och naiva att faktiskt tro att de kan vinna." Det är jämnt, men mätningar i tidigare delstater har visat ett gemensamt mönster: Obama ökar de sista dagarna och Clinton sjunker. Det stavas mobilisering.
Gamla kampanjsanningar omvärderas. Obama borde vara ute för länge sedan. Men i stället väller frivilligarbetarna in, möten fylls till synes av sig självt och pengarna rullar in mycket snabbare än hos Hillary Clinton. När New York Times kollade Texaskampanjerna på nätet rasslade superaktiva Obamabloggar upp på skärmen, på Clintons sida var det snygga men inaktiva websidor. Hans kampanj verkar självgenererande. Och just det kanske är det omvälvande. Internet öppnar faktiskt för en helt ny demokratisk push, inte i teorin som vi hört den förklaras så många gånger av pojkar med rödblossande kinder, men i hård praktisk politisk strid.
Clinton framstår som den mer radikala och handlingskraftiga. Men Obamas kampanj demokratiserar valrörelsen. Och som så ofta tidigare, på så många andra platser, är det demokratins löften som skapar entusiasm och förhoppningar. Själva rörelsen blir budskapet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
