I tre av fyra kommuner har det blivit svårare för utsatta grupper att få bostad, visar en undersökning av Hem&Hyra. Socialförvaltningen har blivit en ny bostadsförmedling dit familjer, som inte har andra problem än att de är eller riskerar att bli bostadslösa, kommer. Tidigare har de kommunala bostadsbolagen ansvarat för att trygga allas rätt till ett hem. Men så är det inte längre.
Bostadsbolagen ställer höga inkomstkrav, tolererar inga betalningsanmärkningar, hyreskraven är höga och barn vräks. Politikerna avvecklar sitt eget ansvar.
Den långsiktiga bostadspolitiken med ambitioner att skapa goda uppväxtvillkor och ge förutsättningar för tillväxt och utveckling har övergivits. Det råder tystnad i alla politiska läger, i alla fall vad avser konkreta framtidsinriktade förslag. Trots att tillgången på bostäder är av avgörande betydelse inte bara för jobben och tillväxten utan också för hur livet kommer att te sig för var och en av oss. Och i det tomrum som uppstått är vi alla utelämnade att på egen hand fylla vår roll som kunder på en marknad.
Idén om en bostadspolitik som skulle bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden, skapa goda uppväxtvillkor, hållbarhet och rimliga hyror är sedan länge avförd.
Vi bygger enstaka hus. Vi bygger inte fungerande samhällen. Vi bygger för de som kan betala men vi månar inte om att samhället ska hänga ihop så att kollektivtrafik, skolor, dagis och handel fungerar.
I många skattestarka kommuner fortsätter villaområdena att breda ut sig, hyresrätterna säljs ut och bostadsrätterna tar plats i deras ställe. Bostadsbristen skapar allt högre priser. De unga måste flytta om inte mamma eller pappa kan köpa en bostad. Hemtjänsten, lärare, kassapersonal i köpcentrumet och alla andra som förmodas serva de inkomststarka tvingas sitta på pendeltåg och bussar från andra kommuner som byggt för bredare grupper.
Politiken gynnar och den missgynnar och det syns i våra bostadsområden. Det syns på fasaderna, det syns inne i husen och det syns på människorna. Hur vi bor, var vi bor och med vilka förutsättningar vi bor är resultatet av hur resten av samhället fungerar.
Bostadsminister Attefall tycker att kommunerna borde se till att alla har värdiga bostäder. Jag håller med, med tillägget att även regeringen bör göra sitt. Politiker på alla nivåer måste axla sitt ansvar och återerövra ambitionerna om goda bostäder till en rimlig kostnad.
Regeringsformens formulering om att det åligger det allmänna att trygga rätten till bostad har ersatts av mängder av förslag på tillfällighetslösningar. Andrahandsuthyrning, ombildning till bostadsrätter eller ägarlägenheter och olika varianter av inneboende lanseras som den politiska lösningen på hundratusentals människors bostadsproblem.
Det är de som är födda på 1980- och 1990-talen som ska känna framtidstro, vilja skaffa sig utbildning för att sedan ge sig ut för att göra sitt på arbetsmarknaden. De kommer att vilja flytta ihop, skaffa barn och göra allt det som ett liv som vuxen och självständig innebär.
Men var de ska bo och hur samhället omkring dem ska fungera väcker ingen debatt och inga förslag på åtgärder.
Vi har inte bostäder som räcker för de befolkningsförändringar vi har framför oss. Bristen på bostäder kommer att skada tillväxten och den förhindrar rörligheten på bostadsmarknaden.
Men vi låter brist på ambitioner och planlöshet råda i ett läge där vi behöver höja ambitionerna och satsa på framtiden. Det kan inte vara omöjligt för ett land som Sverige att få fart på bostadsbyggandet, och återerövra ambitionen om en bostadspolitik som skulle bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden, skapa goda uppväxtvillkor, hållbarhet och rimliga hyror.
Barbro Engman, förbundsordförande Hyresgästföreningen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
