Barn ska inte tuktas

Fredagskrönika Det grumliga nykonservativa samhällsklimatet börjar kleta av sig på synen på barn. En godtycklig och hårt klassbetingad mätning plockas därför fram från historiens sophög, skriver Veronica Palm. 

För ett tag sedan kom ännu en rapport om att Sverige är världens bästa land att vara barn i. Så brukar det vara. Barn här överlever, får gå i skolan, försörjer inte sin familj och har tillgång till vård och omsorg. Och nu är vi på väg att göra barnkonventionen till lag. Sverige är ett barnvänligt land.

Men det är något som skaver. Det grumliga nykonservativa samhällsklimatet börjar kleta av sig på synen på barn. Allt oftare ses barn som en förlängning av sina föräldrar. Nu senast i den obegripliga debatten om de barn som fötts i eller förts till IS-läger. Det var länge sedan vi i Sverige sist använde arvsynd som ett argument. Även i medelklassens fläckfria liv blir barnen föräldrarnas förlängning när de instagramas i fläckfria kläder i en park efter trehämtning. Likt en väl vald accessoar.

Det går att ana en glidning ifrån den första paragrafen i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter om att Alla människor föds fria, lika i värde och rättigheter. Istället för att vara en strävan att uppnå, också när det gäller barn, vrids samhället till att åter se barn som en del av sina föräldrar.

Att konservativa tankar får fäste i ett modernt land syns också i att det verkar vara helt legio i skoldebatten att tycka att barn måste tuktas för att blomma åt det håll som passar vuxenvärlden. Skolan är fylld av pedagoger som vet att barn behöver trygghet för att våga, bli sedda för att växa och ha roligt för att vilja. Men den offentliga debatten om skolan präglas helt av moralism och ökad kontroll.

Det är lika korkat som att det skulle vara svårare att tillägna sig kunskap för den som har en keps på sig i klassrummet.

Jag har väldigt svårt för hela idén med betyg. Vi vill väl att varje unge ska få kunskaper nog att klara sig i livet, och dessutom lust att läsa vidare när den vill? Nog är det konstigt då att enskilda moment i skolan ska mätas i tid och otid. Som pedagogiskt verktyg är det dessutom uselt. Jag har aldrig hört talas om ett barn som fått verktygen att bättre tillägna sig kunskaper med hjälp av en nedsättande bokstav på ett papper.

Ibland är mätinstrumentet skrattretande trubbigt. Som när min äldsta dotter drabbades av ”skriftliga betygsliknande omdömen” i första klass. För att kunna mäta att en sjuåring klarar målen i NO bröts de ner till att ”eleven kan bygga en enklare konstruktion av pinnar och ärtor”. En hel bänk i klassrummet var fylld av byggen med pinnar och ärtor. Tror nog alla barn i klassen fick ett kryss i ja-rutan. Men vad hade hänt om någon istället varit en hejare på att bygga med stenar och kottar eller valt att göra något snillrikt med bara pinnar? Hade det barnet bedömts inte klara mätmålet för att det skulle anses troligt att uppnå målen för NO?

Barn och ungdomar behöver engagerade vuxna som har tid och ork att se och ge varje barn. Och pedagoger behöver frigöras från tvånget att mäta sina elever med trubbiga instrument.

Men i nymoralismens anda går vi i rakt motsatt riktning. En ny, inte bara trubbig utan också godtycklig och hårt klassbetingad, mätning plockas fram från historiens sophög. Betyg i ordning och uppförande. Det är lika korkat som att det skulle vara svårare att tillägna sig kunskap för den som har en keps på sig i klassrummet.

När en elev i ett klassrum stör, vilket väl borde vara brist på det som kallas ordning och uppförande, så är det att akut problem för de vuxna att hantera. Studieron i klassrummet försämras och alla elevers möjlighet att tillgodogöra sig kunskaper minskar. Inte minst den som stör. Det finns ingen logik i att ett papper i slutet av terminen skulle lösa problemet, vare sig det akuta eller för framtiden. Betyg i ordning och uppförande är bara en möjlighet att reproducera sådant som passar in som accessoarer i den fläckfria vuxenvärlden. Eller som Rasmus på luffen uttryckte det ”De väljer alltid en flicka med lockigt hår”.

Tuktade blommor riskerar alltid att tappa livskraft och vissna. Jag vill inte ha ett samhälle som tuktar barn till vuxnas avbild. Barn ska få vara glada, nyfikna, busiga och sociala. Vuxenvärldens uppdrag är att ge dem de bästa förutsättningarna att själva bygga sitt liv. Barn är egna människor med egna tankar och viljor, inte sina föräldrars egendom.

Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”.