Barnen måste hem!

LEDARE Två basala saker måste förtydligas när det gäller de barn som i praktiken är fångar i flyktinglägren i Syrien. För det första: Kalla dem inte för IS-barn. De är barn, svenska barn. Deras föräldrar må vara IS-terrorister, men barnen är det inte.

För det andra: Vilka vidriga, obeskrivbara fruktansvärda dåd deras föräldrar än har utfört, är barnen oskyldiga till deras brott. De har inte valt det liv de nu tvingas uthärda, det har deras föräldrar gjort åt dem.

I söndagens drabbande DN-reportage som Niklas Orrenius och Lotta Härdelin gjort inifrån flyktinglägret al-Hol i norra Syrien, som mer liknar ett fångläger, ges en fasansfull bild av hur några av de 64 svenska barnen som är fast där lever. De är utmärglade, undernärda och traumatiserade. Av totalt 73 000 flyktingar är 65 procent barn, de flesta är under tio år. 80 procent av alla som dör i lägret är fem år eller yngre.

SvD:s Tove Lifvendahl sammanfattar tydligt och bra hur Sverige bör handskas med denna: ”Att Sverige erkänner rule of law, rättsstatsprincipen, innebär att människor som tillhör den svenska jurisdiktionen och är svenska medborgare, ska behandlas lika. Vi har inte praktisk möjlighet att hjälpa alla jordens nödställda barn. Men vi har en skyldighet att ta hand om de barn som vi av olika skäl har gjort till vårt ansvar”. Precis så enkelt är det – det är en icke-fråga om vi bör eller ska ta hand om dessa barn. Frågan är däremot hur vi ska ta hand om barnen när de väl kommit hem.

Vad är alternativet? Att Sverige fullt medvetet låter barnen, ett efter ett, dö i ett läger där de hålls som fångar? Det är både rättsstatsmässigt fel, omoraliskt och omänskligt.

Säpo och polisen har tidigare informerat berörda kommuner om barn som återvänt från IS-områden. Men numera gör man även orosanmälningar för barn som befinner sig på plats i konfliktområdet. I och med orosanmälningarna kan det grundas för en beredskap för jourhem, familjehem och en mängd andra insatser för den fysiska och inte minst den psykiska återhämtningen för de barn som den svenska regeringen måste ta hem så fort som möjligt, medan de lever.

Barn dör nämligen dagligen i Syrien för att de används som brickor i ett politiskt spel. Och Sverige kan inte och ska inte delta i detta spel. IS-terrorister som är svenska medborgare ska så fort möjlighet ges ställas inför rätta för att dömas för sina brott. Men då vi inte applicerar arvsynd i vårt rättsväsende, ska behandlingen av deras barn inte påverkas av att föräldrarna är IS-terrorister.

Vi straffar inte barn till mördare, våldtäktsmän eller andra brottslingar, så varför skulle vi göra det i detta fall. Och regeringen har via utrikesminister Margot Wallström till slut sagt att det inte ska råda något tvivel om att regeringen ska göra allt som kan göras för att få hem barnen. Det är bra att hon är tydlig med det.

I slutändan kommer regeringen att tvingas betala ett politiskt pris för att ta hem barnen. Vilket det blir kan det säkert förhandlas om, men det råder ingen tvekan om att det förr eller senare är det som kommer att hända.

För vad är alternativet? Att Sverige fullt medvetet låter barnen, ett efter ett, dö i ett läger där de hålls som fångar? Det är både rättsstatsmässigt fel, omoraliskt och omänskligt. Just därför får det inte ske och kommer inte att ske.