Kan domstolar välja att bortse från Barnkonventionen i brottmål? Detta är en relevant fråga sedan hovrätten beslutade att helt frikänna en man trots att de ansett det bevisat att han har haft sitt finger i en tioårig flickas snippa. Av barnrättsperspektivet syns inte ett spår i domen.
Hovrättens tolkning av ordet snippa har med rätta diskuterats flitigt efter den frikännande domen, men den mest brännande frågan är vidare än så. Lagstiftaren har bestämt att barnets bästa ska beaktas i beslut rör barn – är det då acceptabelt att en domstol bara ignorerar det?
Det borde vara enkelt. Barnkonventionen är lag sedan 2020 och gäller alla myndigheter, även domstolar. När en åtgärd eller ett beslut rör ett barn ska vad som är bäst för barnet beaktas. Det betyder inte alltid att barnets bästa väger tyngst, andra intressen kan efter en intresseavvägning anses väga tyngre. Barnkonventionens förarbeten är dock tydliga med att det alltid ska utredas och bedömas vad som är bäst för barnet. Inför ett beslut ska beslutsfattaren analysera positiva och negativa konsekvenser för barnet, och motivera hur man tagit hänsyn till barnets bästa.
Inget av detta har hovrätten gjort.
Hovrätten har beslutat att helt frikänna en man trots att de ansett det bevisat att han har haft sitt finger i ett barns snippa, och med det lämnat barnet utan upprättelse och skadestånd. Hovrätten har också avslagit barnets begäran om målsägandebiträde som kan tillvarata hennes intressen, trots att det enligt HD-praxis bör vara huvudregel vid sexualbrott.
I ett land som gjort Barnkonventionen till lag borde det vara självklart
Det är svårmotiverat hur dessa båda beslut skulle kunna vara vad som är bäst för barnet.
När domstolen inte ansåg sig kunna döma för våldtäkt mot barn hade de haft möjlighet att döma för annat brott, och inte nöja sig med att konstatera att åklagaren inte yrkat på det. Domstolen är enligt rättegångsbalken inte begränsad av åklagarens yrkande så länge det ryms inom gärningsbeskrivningen. Att åklagaren av något skäl inte gjort alternativa yrkanden borde inte undanta domstolen från ansvar att säkerställa rättssäkerhet och barnets bästa. Varför hovrätten inte har använt utrymmet i lagen att åtminstone döma mannen för till exempel sexuellt övergrepp framgår inte, och förblir en gåta ur ett barnrättsligt perspektiv.
I ett land som gjort Barnkonventionen till lag borde det vara självklart att en person som bevisligen har utsatt ett barn för någon form av sexuellt övergrepp blir lagförd och att barnet får berättigat skadestånd. Som minimum borde det av domen framgå hur barnets bästa beaktats och vilka intresseavvägningar som gjorts. Uttryckliga krav på detta i praxis skulle tvinga fram tydligare ställningstaganden gällande barns rätt.
Domstolarnas bristande kompetens om barn, barnrätt och barn som brottsoffer har lyfts i olika sammanhang, senast i det uppmärksammade fallet med den åttaårige pojke som hittades död i samband med umgänge. Barnombudsmannen med flera har förordat att domstolens utredningsansvar ska stärkas, liksom möjligheten att ta in sakkunskap i barnärenden, och att specialdomstolar för ärenden som rör barn bör utredas. I väntan på detta är det av stort allmänintresse att det förtydligas vad som ur barnrättsligt perspektiv är ”good enough” vid en rättsprocess där barn är brottsoffer. Det är därför av stor vikt att Högsta domstolen tar upp målet för prövning.
Man kan också vända på frågan: vilket lagstöd har domstolarna för att inte tillämpa Barnkonventionen i brottmål som rör barn?
Ulrika Ekebro, auktoriserad socionom, socialrättslig utbildare och handledare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
