Barnkonventionen kräver förebyggande drogarbete

debatt Idag är det Barnkonventionens dag. En konvention som nu varit lag i Sverige sedan årsskiftet, vilket ställer än högre krav på efterlevnad. Och det behövs. Inte minst i narkotikadebatten som alltför ofta tillåts sakna ett barnrättsperspektiv, skriver Mona Örjes och Peter Moilanen. 

I förra veckan överlämnade Barnkonventionsutredningen sitt betänkande till regeringen. Utredningen visade bland annat att svensk lag står i överenskommelse med de artiklar i barnkonventionen som har bäring på narkotikafrågan. Inte minst artikel 33, som säger att alla lämpliga åtgärder ska vidtas för att barn ska skyddas från olaglig användning av och handel med narkotika.

Samma dag som betänkandet kom, så redovisades även en rapport om europeiska ungdomars drogvanor, där unga i Sverige fortsatt har en jämförelsevis låg narkotikakonsumtion. Att vi har en lagstiftning och politik som lyckas hålla nere konsumtionen är bra. Samtidigt ser vi stora brister i efterlevnad och behov av åtgärder för att den inte ska stiga. I framtagandet av en ny ANDTS-strategi och en kommande utredning av narkotikapolitiken behövs därför ett tydligt barnrättsperspektiv.

Idag saknar var femte kommun en samordnare för det narkotikaförebyggande arbetet

Vi möter i våra verksamheter barn som lever nära vuxna med beroende eller själva använder alkohol och narkotika. Barn som upplever otrygghet, olika former av våld eller andra brister i omsorg. För många av dem leder det även till egen psykisk ohälsa. Med en hemmiljö som saknar trygghet och struktur blir det svårare för barnet att klara sitt övriga liv, med skola och vänner, och risken ökar för att de själva ska hamna i utsatta situationer eller egen konsumtion.

Ska vi nå en förändring krävs en rad åtgärder. Inte minst behöver vi ta tag i den nedmontering som just nu pågår av det förebyggande arbetet i landet. Idag saknar, enligt Folkhälsomyndighetens rapport ”Den svenska narkotikasituationen 2019”, exempelvis var femte kommun en samordnare för det narkotikaförebyggande arbetet och lika många uppger att de saknar rutiner för orosanmälningar. Det tycker vi skaver rejält. Både utifrån ett mänskligt och ett ekonomiskt perspektiv. Barn och familjer riskerar att fara illa då insatser dröjer och sätts de in i ett senare skede krävs mer omfattande – och dyrare – åtgärder. Utifrån den vardag vi möter finns det ett antal insatser som vi ser som avgörande för att barn inte ska fara illa av narkotika:

• Samhället måste skapa sig en tydlig bild av vilka barn och familjer som befinner sig i särskilt riskfyllda uppväxtmiljöer och genom tidiga insatser förebygga att barn far illa. En välfungerande samordning mellan relevanta aktörer krävs för att få till rätt insatser och uppföljning.
• Att klara grundskolan är en förutsättning för att ta sig vidare till ett fungerande vuxenliv. Insatser för barn med stora utmaningar i skolan är avgörande. Vilket ansvar har skolans huvudmän och rektor för att säkerställa en narkotikafri skola och arbetsmiljö för eleverna? Det behöver förtydligas och skolor måste få stöd i det arbetet.
• För unga under 18 år som tas för ringa narkotikabrott bör vid första tillfället straffvarning tillämpas istället för böter. Det ska då ske ett samtal mellan den unge, vårdnadshavare, åklagare och socialtjänst som resulterar i en vårdplan, med syftet att ge möjlighet till förändring genom stöd eller behandling.

Skyldigheten att skydda barn utgör grunden för ett hälsofrämjande och förebyggande ANDTS-arbete – och i de insatser som diskuteras på narkotikaområdet behöver därför barns rätt till trygghet, hälsa och välmående stå i fokus.

Mona Örjes, förbundsordförande barnorganisationen Junis

Peter Moilanen, chef Narkotikapolitiskt Center