Nyligen kom siffror som visar att den europeiska arbetslösheten slår nya rekord, den högsta sedan euron infördes. Och EU:s egen prognos för året utgår från att unionens samlade BNP hamnar på minus. Inte så märkligt, eftersom de flesta europeiska länder skär ner på utgifterna och därmed har hamnat i en självförvållad recession.
Det finns alltså ett akut behov av en plan för att öka tillväxten. Därför var EU-kommissionens ordförande José Manuel Barrosos tal i Europaparlamentet i onsdags en besvikelse.
Vad han rabblade fram var bara en önskelista på det han gärna ser att unionens regeringar genomför. När det gäller nedskärningar och sparmål har EU-kommissionen tvingande lagar som hårdhänt drivs igenom. Men det gäller alltså inte när det gäller tillväxten.
Önskelistan rymmer gamla högerliberala bekanta, som fortsatt avreglering och konkurrensutsättning av offentliga tjänster, och att utreda avdrag för hushållsnära tjänster. Detta trots att det mesta tyder på att det inte blir särskilt många nya jobb den vägen.
En central punkt i Barrosos paket för att öka sysselsättningen är en rekommendation till regeringarna att minska skatten på arbete och införa miljöskatter i stället. Men det är verklighetsfrämmande att tro att småföretagare i Rom, Madrid eller Aten anställer folk för att det blir lite billigare. Med kniven på strupen kommer dessa företag att anställa först den dag då det finns verklig tillväxt.
Det är lite av Moment 22 över det hela. Om folk sätts i arbete blir det tillväxt, säger Barroso. Men om de jobben inte finns, därför att tillväxten inte finns, behövs en politik som stimulerar tillväxt. Det är emellertid helt fel med ekonomiska stimulanser, hävdade Barroso, för vi får inte upprepa gamla misstag. Det drevs ju en stimulanspolitik i början av krisen, som bidrog till att öka några länders skuldsättning.
Kommissionens ordförande försäkrade dock att han inte har något emot investeringar. Men talet skorrar falskt, eftersom han samtidigt har drivit igenom strikta budgetregler, som inte medger att ett lands lån till investeringar kan undantas från skuldmålen.
En ljusglimt, som i vart fall påminner en smula om en keynesiansk tillväxtpolitik, är Barrosos ambition att stärka EIB – den europeiska investeringsbanken – med mer kapital för att låna ut till stora investeringar.
Annars är det kompakt högermörker som råder. Tillväxt får aldrig kosta någonting, den ska komma som av ett trollslag när vi sänker skatter och löner och avreglerar offentligt sektor.
Det är ett omöjligt recept för krisländer i djup misär och med en ofattbart hög arbetslöshet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
