Basinkomst sägs kunna lösa oss från arbetslivets bojor. Men den riskerar att göra arbetsmarknadens parter överflödiga och bli arbetsgivarnas bästa vän.
Så enkelt, så elegant. I en handvändning löser vi upp strukturomvandlingens och det teknologiska skiftets knutar. Och befriar människor.
Idén om basinkomst — en ersättning utan motprestation i stället för välfärdsfunktioner som a-kassa, sjukförsäkring, socialförsäkring, pensioner— har blivit en snackis inom allt bredare kretsar.
Reformen förespråkas numera av allt från vänsterdebattörer, franska Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon, företagsledare inom teknologisektorn till libertarianer. Och från och med i år testar Finland, under en högerregering, basinkomst för 2 000 arbetslösa.
Dess ivrigaste anhängare lyfter fram reformen som ett sätt att lösgöra oss från arbetslinjens bojor. Med en grundtrygghet får vi äntligen chansen att förkovra oss i kultur, ägna oss åt personliga projekt eller förbättra världen.
Men löftena ekar ihåligt.
Grundproblemet är att det skulle cementera och förvärra befintliga klasstrukturer. Som forskarna Daniel Sage och Patrick Diamond konstaterar: »basinkomst erbjuder människor samhället som det är — ojämlikt och prekärt«
Extrem inkomstfördelning skulle därmed kunna motiveras med att det existerar en villkorslös grundtrygghet.
Men klassamhället ruvar i bakgrunden.
Tankefiguren rymmer en förrädisk, liberal idé om att alla människor föds jämlika och att basinkomsten ger alla samma verktyg. Men vi vet att det inte är så. Det mest ojämlika som kan drabba en människa är att födas — vi väljer inte familj eller sammanhang vi hamnar i.
Basinkomsten framstår som en hägring för en vänster som törstar efter nästa stora idé.
En parlamentariskt klubbad nivå på basinkomsten skulle göra arbetsmarknadens parter överflödiga.
Fackförbund skulle inte bara tappa inflytande, utan också förlora den lönebildande och lönenormerande rollen till parlament. Och ett skifte i politisk majoritet skulle över en natt kunna förändra grunden för människors inkomst — och hela samhällets välstånd.
Det vore också lysande för arbetsgivare som kan hålla nere löner och inte behöver ta ansvar vid uppsägningar. En basinkomst skulle i praktiken subventionera vinster och innovationer — med ett tröstpris till alla som lämnas utanför.
Basinkomsten framstår som en hägring för en vänster som törstar efter nästa stora idé. Men den är inte en radikal eller progressiv reform. Tvärtom går den helt i linje med det existerande kapitalistiska systemet.
Basinkomst är i bästa fall ett plåster på ett i grunden ojämlikt och illa fungerande system. Är vi verkligen nöjda med det?
Synsättet rymmer en grumlig och dyster syn på arbetslivets och samhällets möjligheter. Att arbeta är för många ett nödvändigt ont, villkoren är ofta dåliga och frukterna av arbete på tok för ojämlikt fördelade.
Men det behöver inte vara så. Det är nämligen inte fel att vi jobbar — det är hur vi jobbar som är problemet. Snarare än att stirra oss blinda på genvägar ut ur ett arbetsliv som berövar och bedövar människor borde vi väcka liv i tanken om det goda arbetet.
Och snarare än att blunda för klassamhällets raster är det dags att ta tag i de stora frågorna: demokratisering, fördelning — och makt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
