Bäst att ge parterna mer tid

ledare LAS-förhandlingarna strandade i natt, och nu kan det bli en fråga för politikerna att lagstifta om ändringar i anställningsskyddet. Men politiker från flera januaripartier har öppnat för att ge parterna mer förhandlingstid – det kan vara den enklaste vägen att komma vidare.

LAS-förhandlingarna mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv strandade i natt. Det blev inget nytt huvudavtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Strategin var att förhandla om flera frågor samtidigt: arbetsrätten, kompetensutveckling och en robustare a-kassa i parternas egen strategi. Därigenom öppnades ett bredare förhandlingsfält där en part kunde vinna på en front och därigenom kunde acceptera en kompromiss eller eftergift på en annan.

Det antyds att en överenskommelse i slutändan strandade på frågan om att ändra regelverket för uppsägning, och det lagliga regelverket om att det måste finnas ”saklig grund” vid uppsägning. Det handlar här alltså inte om uppsägningar vid personalminskningar utan där arbetsgivarna av ett eller annat skäl vill att en anställd ska sluta. Arbetsgivarna vill i högre grad än i dag kunna säga upp anställda utan behöva köpa ut en anställd och behöva betala ut lön under en pågående tvist i Arbetsdomstolen.

För facket är detta en avgörande princip som gör det svårt för arbetsgivarna att avskeda på godtyckliga grunder. Så var det innan arbetsrätten kom på plats på 70-talet genom Lagen om anställningsskydd (LAS) och Medbestämmandelagen (MBL).

Dessförinnan rådde en för Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) helig princip, nämligen att arbetsgivarna skulle ha rätt att “fritt leda och fördela arbetet samt antaga och avskeda arbetare”. Den formuleringen ingick i alla kollektivavtal som paragraf 23, sedermera paragraf 32, ända till vi fick en lagstiftning om anställningsskyddet på 1970-talet.

Det är också här spänningarna inom LO kring förhandlingarna i hög grad har utspelat sig. Några förbund hoppade inledningsvis av förhandlingarna just av detta skäl. Till sist fick den nya LO-ledningen uppslutning från nästan alla LO-förbund, förutom Pappers, om att gå in i förhandlingarna. Men med en tydlig demarkationslinje: LO fick inte mandat att kompromissa om ”saklig grund”.

Den fackliga sidan har här befunnit sig under hård press. Januariavtalets innehåll vad gäller arbetsrätten och den utredning som kan bli lag om parterna inte kommer överens skulle i hög grad gå arbetsgivarna till mötes, men utan att facket kunde uppnå framgångar på andra områden. Svenskt Näringsliv har kunnat förhandla med politiken i ryggen.

Så vad händer nu när förhandlingarna strandat?

Det talas redan om att parterna borde få mer tid för att kunna hitta en kompromiss. Förhandlingarna verkar ha förts i god ton. Tidspressen och hoten om lagstiftning är allmänt sett inte en bra grund för att parter ska kunna komma överens. Kanske får parterna en chans till.

Om regeringen lägger fram utredningsförslaget väntar en intern strid och utbrett missnöje inom arbetarrörelsen som nog får rosornas krig på 1980-talet att blekna.

Annars ställs regeringen inför frågan om den ska lägga fram det utredningsförslag som nu ligger på bordet. Det skulle skapa enorma problem för Socialdemokraterna som ju i hög grad är bärare av arbetsrätten och den svenska partsmodellen. Stefan Löfven har redan sagt att liggande utredningsförslag inte värnar maktbalansen mellan parterna på arbetsmarknaden och därför inte är acceptabelt. Det gäller särskilt arbetsgivarnas möjlighet att på eget bevåg avskeda personal. Centern och Liberalerna har på sin kant bundit sig hårt i frågan för att just detta förslag ska bli lag. En möjlighet är att de fyra partierna sätter sig ner och kompromissar fram något som mildrar utredningens skarpa förslag.

Liberalerna och Centern har hittills inte uppvisat någon som helst vilja att förflytta sig i den här frågan. Detta är en av flera symboliska förhandlingsframgångar som de använt som motiv inför den borgerliga opinionen för att överhuvudtaget låta Stefan Löfven regera vidare.

Så i grund och botten ligger alltså ett utredningsförslag på bordet som regeringen inte vill ha och som Liberalerna och Centern kräver ska genomföras. Kompromissviljan på den kanten är väl närmast obefintlig.

Om regeringen lägger fram utredningsförslaget väntar en intern strid och utbrett missnöje inom arbetarrörelsen som nog får rosornas krig på 1980-talet att blekna. Här kan det bli fråga om spänningar som ligger närmare orkanstyrka än en ljum bris i rörelsens inre liv. Inte direkt ett drömscenario för den tidigare fackföreningsledaren Löfven.

Om Stefan Löfven inte lägger fram utredningsförslaget rämnar hela det bräckliga parlamentariska underlag regeringen lutar sig mot. Och om han skulle göra det kommer Vänsterpartiet tillsammans med Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna att rikta misstroende mot regeringen.

I båda fallen faller regeringen. Vi kastas in i en ny period av osäkerhet och förmodligen väntar en ny komplicerad regeringsbildning. Kanske rentav nyval.

Ett alternativ är att ge parterna mer tid. Med tanke på alternativen är det kanske ändå troligt att facket och arbetsgivarna får en chans till. Det förra huvudavtalet tecknades i Saltsjöbaden 1938. Det är trots allt 82 år sedan.