Ledare Pristak fungerar lite som en köpstrejk, men den förutsätter att ingen bryter strejken. Ransonering är troligen en bättre väg.
Kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland har lett till skenande energi- och livsmedelspriser. Det har varit en starkt bidragande orsak till den höga inflation och levnadskostnadskris vi nu ser. Sedan anfallskriget startade har EU jobbat intensivt för att hitta andra alternativa energikällor och snabba på sin egen energiproduktion. Nu är pristak senaste verktyget på bordet.
I fredags enades EU och G7-länderna, efter långa förhandlingar, om ett gemensamt pristak på rysk olja på 60 dollar per fat. Pristak på gas var även det aktuellt, men gick inte igenom.
Europas energiberoende från Ryssland har gjort att Ryssland haft en maktposition gentemot Europa. På samma sätt är Ryssland beroende av exportintäkterna från olja och gas, som står för nästan hälften av landets budget. Detta ömsesidiga ekonomiska beroende trodde många av Europas ledare skulle leda till fred och integration. Det har visat sig inte vara fallet.
Fossila bränslen är ändliga resurser och för att uppnå prisstabilitet måste omställningen till gröna energikällor snabbas på
När det är en högre efterfrågan än det finns utbud trissar det upp priserna. Det är det som skett sedan Ryssland invaderade Ukraina. 35 procent av Europas energiimport bestod vid krigets inledning av rysk gas, varav Tyskland är den största importören inom Europa. Både Ryssland och Ukraina är också stora spannmålsexportörer som tillsammans står för nästan 30 procent av världshandeln med vete.
Pristak fungerar lite som en köpstrejk. De som köper kommer överens den högsta möjliga summan de är villiga att handla varan för. För att det ska fungera krävs det att ingen bryter strejken och köper varan till ett högre pris än det som konsumenterna gemensamt har kommit överens om.
Risken för ”strejkbrytare” är större om varan som är föremål för pristaket är en bristprodukt. Då kan det framstå som lockande att ändå kringgå pristaket och erbjuda sig att köpa varan för ett högre pris för att inte riskera stå utan. På samma sätt har ett pristak dåliga förutsättningar att vara verkningsfullt om det finns andra marknader som producenten kan sälja på. Ryssland lyckades redan samma dag som pristaket trädde i kraft att sälja sin olja för mer än pristaket till Asien.
Som tur är finns det mer effektiva sätt att pressa ner energipriserna.
Elefanten i rummet stavas ransonering. Det har en direkt efterfrågedämpande effekt. I EU:s plan för att göra Europa oberoende av rysk gas och olja till senast 2030 står energieffektivisering för 13 procent av minskningen. EU-länderna har åtagit sig att energieffektivisera och de höga priserna har redan fått både hushåll och företag att vilja spara el och bensin. Samtidigt bör vinsterna för elbolag och bensinbolag beskattas hårdare så att en del av överskottet kan gå tillbaka till konsumenterna, utan att för den delen slå ut incitamenten att spara.
Fossila bränslen är ändliga resurser och för att uppnå prisstabilitet (även i fredstid) måste omställningen till gröna energikällor snabbas på – samtidigt som vi sparar på energi på kort sikt.
I bästa fall kan pristaket köpa Europa lite tid. Men det mest effektiva sättet att komma åt Putins krigskassa är inte att försöka reglera priserna på deras export, utan att helt enkelt sluta handla av dem. För det krävs att vi minskar vår energiförbrukning.
Elinor Odeberg, är chefsekonom på Arena Idé och ny ledarskribent i Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
