Bättre balans skyddar invandrare

ledare Förslagen om nya regler för arbetskraftsinvandring är rimliga och logiska. Och då uppstår förstås frågan: varför har de inte lagts tidigare?

I veckan presenterade utredningen om arbetskraftsinvandring ett första delbetänkande. Förslagen innebär ett tydlig steg bort från det som justitieminister Morgan Johansson beskriver som ”de mest generösa reglerna för arbetskraftsinvandring i hela världen” mot en ordning som förhoppningsvis kan innebära en bättre balans mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Sveriges arbetskraftsinvandring sköttes länge av arbetsmarknadens parter. Arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer bedömde tillsammans om det var motiverat att rekrytera utomlands.

1947 fick arbetskraftsinvandrare från Italien som rekryterades för att arbeta på porslinsfabriken i Gustavsberg skriva på ett kontrakt med Svenska Statens Arbetsmarknadskommission om att ”före avresan från Italien att vi ankomsten till Sverige ansluta sig till den fackliga organisationen inom deras yrke ävensom att vidmakthålla detta medlemskap under den tid de vistas i Sverige.”

Systemet genomgick en rad förändringar under årtiondena, men ett var konstant: det var utformat för att stödja den svenska modellen, inte undergräva den.

När arbetskraftsinvandrare larmade om fusk var inte arbetstagarnas organisationer först på bollen.

Sen kom de ultraliberala regler för arbetskraftsinvandring som var Moderaternas migrationspolitiska flaggskepp, den stora reformeringen av arbetskraftsinvandringen 2008. Sverige gick över till en arbetsgivarstyrd arbetskraftsinvandring: ”Arbetsgivarens bedömning av behovet av en sådan rekrytering ska vara utgångspunkten vid handläggningen av ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd” som det heter i proposition 2007/08:147.

Från och med 2008 blev det möjligt för svenska arbetsgivare att rekrytera arbetskraft utomlands även om det inte fanns någon brist i Sverige, även om de inte var villiga att betala mer i lön än precis över gränsen för försörjningsstöd (13 000 kronor i månaden), och utan att de behövde ta försörjningsansvar för arbetskraftsinvandrarnas familjer.

Reglerna från 2008 innehöll visserligen krav på att anställningserbjudandet skulle innehålla villkor i enlighet med kollektivavtal, men anställningserbjudandet var inte bindande, och det fanns inga verkliga möjligheter för varken arbetskraftsmigranten själv eller svenska myndigheter att kontrollera att de följdes.

Resultatet blev fusk och utnyttjande.

De förslag som utredningen lade fram i veckan kommer att kunna åtgärda en del av dem.

Centralt är att arbetsgivare blir skyldiga att skicka in uppgifter om anställningsvillkoren till Migrationsverket, och anmäla om villkoren försämras. Arbetsgivare som inte gör detta kan straffas med böter eller fängelse.

Som alltid när förslag verkar rimliga och logiska uppstår frågan: varför har de inte lagts tidigare?

En förklaring är så klart den som Morgan Johansson gav på presskonferensen när utredningens delbetänkande presenterades: det har inte funnits något politiskt stöd i riksdagen för en mer omfattande förändring av reglerna för arbetskraftsinvandring. Men nu har pendeln slagit över: de ultraliberala Moderaterna tävlar om att vara riksdagens mest repressiva parti, också när det gäller arbetskraftsinvandring.

Men en anledning är nog också tyvärr att svenska fackförbund inte har förmått företräda arbetskraftsinvandrarnas intressen. När arbetskraftsinvandrare larmade om att de utvisades på grund av att deras svenska arbetsgivare slarvat, lurats eller till och med fuskat var det inte arbetstagarnas organisationer som var först på bollen. Istället var det marknadsliberala Centrum för Rättvisa som drev på. Och som – inte förvånande – ofta fick det att framstå som att det var Migrationsverkets byråkratiska handläggare som var problemet, och inte oseriösa arbetsgivare.

Kommunals organisering av bärplockare, som resulterade i att bärplockare från framförallt Thailand numera har ett kollektivavtal, är ett inspirerande exempel. Andra fackförbund måste följa efter.

Tills vidare finns Real People, ”en digital arbetarrörelse” för och med arbetskraftsinvandrare. De införde ordet ”kompetensutvisning” i det svenska språket. Förhoppningsvis är det en glosa som vi inte längre ska behöva använda.