Bättre nudge och mindre sludge

Daniel Lind har läst en banbrytande bok om våra tankelivs tillkortakommanden och hur de bör påverka politiken

Kommer du ihåg min krönika om hur ekonomipristagaren Daniel Kahnemans metaforiska samspel mellan våra tankelivs System 1 och System 2 styr våra beslut och hur vi agerar som samhällsvarelser?

Vårt automatiska och omedvetna tänkande återfinns i det första systemet. Det har till uppgift att bibehålla och uppdatera vår personliga föreställning av världen omkring oss.

Här tänker vi snabbt och utan ansträngning. Tankarna kommer automatiskt och kan inte styras. System 1 gör om svåra frågor till enklare och har svårt att följa regler. Ettan vet inte allt och är dålig på logik och statistik. Ettan sörjer förluster mer än vad hen gläds åt vinster. Ettan tänker inte bara på sig själv, är överoptimistisk och övermodig och redo att straffa andra, även om det sker till ett ekonomiskt pris. Ettans tumregler leder oss ibland fel. Tvivel och nyanser tillhör inte dess främsta företräden.

Systematiska snedvridningar

De senaste decenniernas psykologiskt inriktade ekonomiska forskning visar otvetydigt att vi i vårt beslutsfattande påverkas av dessa systematiska snedvridningar och tillkortakommanden. Det leder till att våra beslut på ett systematiskt sätt avviker från de förutsägelser som ges av konventionell ekonomisk teori.

I den finns inget System 1. I våra tankeliv fattas beslut i stället enbart utifrån den rationalitet (ett trubbigt begrepp som bör undvikas) och det reflekterande tänkande som kännetecknar System 2.

Trots forskningen, och trots att vi alla, efter någon typ av elementär reflektion, ser att det i våra ekonomiska, politiska och sociala liv existerar en stor mängd avvikelser från detta teoretiskt perfekta tänkande (någon däremot?), har den svenska ekonomisk-politiska utgångspunkten och de reformer som läggs fram fortsatt att utgå från det felaktiga antagandet om mänsklig perfektion.

Vi pratar om reformer av samhälle, ekonomi och arbetsmarknad som om System 1 inte finns – trots att det är alldeles uppenbart att det finns. Hur kan det komma sig? Och vilka konsekvenser får det – för den förda politiken, för samhällsutvecklingen och för vår livskvalitet?

2017 års ekonomipristagare, Richard Thaler, är sannolikt den tänkare som har kommit längst när det gäller att utveckla politik som tar sin utgångspunkt i att vi människor är människor – att System 1 är en central del av den mänskliga existensen så som vi känner den. Thaler samarbetade intensivt med Kahneman under många decennier och lade grunden för det som i dag benämns som beteendeekonomi.

Är det moraliskt försvarbart?

I boken Nudge, som han skrev tillsammans med kollegan Cass Sunstein och som gavs ut första gången 2008 och för några år sedan släpptes i en omarbetad version, beskriver och diskuterar de sin forskning och sina resonemang på ett populärvetenskapligt sätt. Det globala genomslaget för det här arbetet är enormt, akademiskt och politiskt. Ett sätt att uttrycka syftet med boken är att de vill göra livet bättre för oss alla genom att möjliggöra för System 1 att fatta bättre beslut. Hur uppnås detta?

Det korta svaret är att detta uppnås genom bättre nudge och mindre sludge. Ett lite torrare svar är: genom att, i det stora och det lilla, genomdriva förändringar som tar sin utgångspunkt i de beteendeekonomiska insikterna om hur vi som människor i praktiken fattar våra beslut. Det gäller för näringslivet, politiken och alla andra delar av samhället.

Det handlar om att putta oss (nudga) i riktning mot beslut som är långsiktigt gynnsamma och att eliminera (sludga) det som försvårar detsamma. En nudge påverkar vårt beteende på ett förutsägbart sätt utan att begränsa valmöjligheterna. Men när är det moraliskt försvarbart att intervenera i vår frihet att fatta egna beslut?

Thaler och Sunstein kallar sin ideologiska hemvist för libertariansk paternalism. Möjligen är detta uttryck en självmotsägelse, men författarnas förhoppning är att kunna förena höger och vänster genom att inte framställa sig som höger eller vänster. Med den libertarianska delen avses just att vi som människor mestadels ska tillåtas fatta våra egna beslut, givet att vi inte påverkar andra. Valfriheten har ett stort värde som inte lättvindigt bör begränsas.

Mjölkkylens plats

Med paternalism åsyftas att det för beslutsarkitekten – kommunpolitikern, byråkraten, förskoleläraren, restaurangägaren eller någon annan som fattar beslut som påverkar andra – i vissa situationer är legitimt att genom sina beslut försöka påverka människors beteende, givet att de uppfattar att livet blir bättre. Målet är att hjälpa oss att fatta beslut som ligger närmare System 2. På detta sätt erbjuds vi ett bättre skydd mot våra mentala tillkortakommanden. Den konventionella teorins homo economicus har inget behov av nudging.

Men vad är det för typ av puttar vi pratar om?

Det kan handla om allt från utformningen av blanketter och hemsidors utformning, till mjölkkylens plats i matbutiken och målade flugor i pissoarer. Det handlar om utformningen av pensionssystem och försäkringserbjudanden, användningen av kreditkort och om att låna pengar av banken. Det handlar om reklaminnehåll, pandemier och organdonation. Bland annat.

Trots denna bredd är nudging självklart inte svaret på alla samhällsproblem; kritiken har kommit från ett flertal håll. I många fall krävs andra typer och mer genomgripande förändringar, inte minst då våra beteenden påverkar andra eller då vi riskerar att allvarligt skada våra egna framtida jag – det vill säga ganska ofta. Men samtidigt finns nudging överallt och alltid – och kan därmed inte tänkas bort.

Frågan är hur den utformas och i vilken utsträckning som den används för att gynna samhällsutvecklingen. Inte sällan används beteendevetenskapliga insikter till att skapa missriktade puttar och mer sludge som gynnar särskilda intressen och försämrar marknadseffektiviteten. Många har inte andras välbefinnande som sin första prioritet.

Den svenska politiska eftersläpningen är uppenbar på det här området. Ett regeringskansli med en nudge-enhet borde vara ett första rimligt steg. Den uppenbara kopplingen till AI-utvecklingen och de makthungriga tech-bolagen gör inte behovet mindre.

Daniel Lind, är forskningsledare för Produktivitetskommissionen, Arena Idé.

.